fredag, november 11, 2011
Skyrim
Ut med det gamla
In med det nya
Hålla tummarna
Karmalast
Steam buggar det första jag gör. Buggen är tydligen väldokumenterad, men Steamforumen är nere efter ett databasintrång. hhhhhhhheeeeeellllllllvvvvveeeeeetttttteeeeeeeeee
Uppdatering:
Om någon köper spelet, så ladda från skivan så här: Ta fram "kör"-kommandot (windowsknappen + r) och skriv in sökvägen till Steam.exe (i mitt fall "F:\Spel\Steam\steam.exe") och lägg till -install E:
Det ska alltså se ut precis så här, med citattecken kvar:
"F:\Spel\Steam\steam.exe" -install E:
Jag kan inte nog uttrycka mitt förakt för idioterna som gjorde det här till den sjukaste installationsfarsen jag någonsin sett.
In med det nya
Hålla tummarna
Karmalast
Steam buggar det första jag gör. Buggen är tydligen väldokumenterad, men Steamforumen är nere efter ett databasintrång. hhhhhhhheeeeeellllllllvvvvveeeeeetttttteeeeeeeeeeUppdatering:
Om någon köper spelet, så ladda från skivan så här: Ta fram "kör"-kommandot (windowsknappen + r) och skriv in sökvägen till Steam.exe (i mitt fall "F:\Spel\Steam\steam.exe") och lägg till -install E:
Det ska alltså se ut precis så här, med citattecken kvar:
"F:\Spel\Steam\steam.exe" -install E:
Jag kan inte nog uttrycka mitt förakt för idioterna som gjorde det här till den sjukaste installationsfarsen jag någonsin sett.
söndag, november 06, 2011
Råa färdigheter
Det är mycket nu! Från att ha tre månader mellan inlägg har jag nu haft två (!) på en vecka. Inte nog med det - här kommer ett till!
Som av en händelse fick jag och Jonas tillgång till en älghud som en arbetskamrat bara skulle ha grävt ner i jorden, så det var nu eller aldrig om man ville ta till vara på den. Efter att den fraktats hem, lades den i en balja med vatten och kalk köpt på en trädgårdsbutik. De ca tre kilona kalk gör vattnet basiskt och löser upp organiskt material, så hårsäckarna förstörs och håret ska gå att dra ut med händerna.
Huden lades ut på plastsäckar för att samla alla trevliga kött-, hinn- och pälsbitar för att inte tala om kalkgeggan - kom ihåg: vi gjorde det här mitt i stan - och vi satte igång att lugga pälsen. Observanta läsare ser inte bara leopardliknande fläckar i huden, utan även någonting helt annat...
Vid närmare granskning hittade vi de här käcka grabbarna och bönorna: älgflugor.
Dessa charmiga, vinglösa parasiter sitter intill huden och biter värddjuret för att dricka blod. Inte bara att de ser fruktansvärt äckliga ut och att de kan bita människor, utan de var många.
Som tur var dog allt i det basiska vattnet - älgflugor, fästingar och förhoppningsvis bakterier. Vad sägs? Care for a snack?
Nästa steg var att förbereda narvsidan av huden, alltså den som sitter inåt i djuret. Om fett och hinnor sitter kvar, så tillåts bakterier festa på kvarlevorna och allt kommer att ha varit förgäves (ack, o ack!), så vi skrapade för fulla muggar. Vi hade ett antal verktyg till vårt förfogande, men machete och morakniv visade sig vara de två favoriterna. En trafikkon behövs också, förstås. Jag sa väl det? Tiden gick fortare vi hade förväntat oss, så solen var vår största bundsförvant och senare när den gick ned, fiende. Den bit på huden som vi hade hunnit med något så när skars ut och bearbetades vidare, och efter mycket om och men tvättade vi biten i såpvatten och masserade in ordentligt med salt för att torka ut huden och bli av med de sista bakterierna (ta i trä).
Nu hänger Jonas och min bit i varsin källare och torkar, så vi får se hur det här egentligen blir! Som med knivskidan som kommer uppdateringar så fort något går att visa upp. Det var i alla fall en trevlig dag med förkylda skratt och alkoholfritt veteöl.
Som av en händelse fick jag och Jonas tillgång till en älghud som en arbetskamrat bara skulle ha grävt ner i jorden, så det var nu eller aldrig om man ville ta till vara på den. Efter att den fraktats hem, lades den i en balja med vatten och kalk köpt på en trädgårdsbutik. De ca tre kilona kalk gör vattnet basiskt och löser upp organiskt material, så hårsäckarna förstörs och håret ska gå att dra ut med händerna.
Huden lades ut på plastsäckar för att samla alla trevliga kött-, hinn- och pälsbitar för att inte tala om kalkgeggan - kom ihåg: vi gjorde det här mitt i stan - och vi satte igång att lugga pälsen. Observanta läsare ser inte bara leopardliknande fläckar i huden, utan även någonting helt annat...
Vid närmare granskning hittade vi de här käcka grabbarna och bönorna: älgflugor.Dessa charmiga, vinglösa parasiter sitter intill huden och biter värddjuret för att dricka blod. Inte bara att de ser fruktansvärt äckliga ut och att de kan bita människor, utan de var många.
Som tur var dog allt i det basiska vattnet - älgflugor, fästingar och förhoppningsvis bakterier. Vad sägs? Care for a snack?
Nästa steg var att förbereda narvsidan av huden, alltså den som sitter inåt i djuret. Om fett och hinnor sitter kvar, så tillåts bakterier festa på kvarlevorna och allt kommer att ha varit förgäves (ack, o ack!), så vi skrapade för fulla muggar. Vi hade ett antal verktyg till vårt förfogande, men machete och morakniv visade sig vara de två favoriterna. En trafikkon behövs också, förstås. Jag sa väl det? Tiden gick fortare vi hade förväntat oss, så solen var vår största bundsförvant och senare när den gick ned, fiende. Den bit på huden som vi hade hunnit med något så när skars ut och bearbetades vidare, och efter mycket om och men tvättade vi biten i såpvatten och masserade in ordentligt med salt för att torka ut huden och bli av med de sista bakterierna (ta i trä).
Nu hänger Jonas och min bit i varsin källare och torkar, så vi får se hur det här egentligen blir! Som med knivskidan som kommer uppdateringar så fort något går att visa upp. Det var i alla fall en trevlig dag med förkylda skratt och alkoholfritt veteöl.
lördag, november 05, 2011
Oväntade användningsområden
Vad skulle du använda en tuggpinne man köper i djurbutiken till? Kanske ge till hunden? Billigt gnag till fredagsmyset? Ja, inget av det är ju fel, förstås, men man man ska göra är knivskidor!Jag och Jonas satte oss ner häromdagen och pysslade. Resultatet? Tuffa tingestar.
Kombinationen kemist och machete? Awesome.
Huden som legat i blöt i ett dygn är lätt klippa med en sax, så den önskade formen ritas med penna på ett papper och överförs på huden. Eftersom att huden krymper när den torkar, så måste man lätt överdriva dimensionerna utmed alla kanter. Hål för en tråd som ska hålla ihop de båda sidorna när man nyper ihop huden runt kniven stansas ut. Tråden vi använde var vaxad lintråd. Jag är inte helt säker på varför man använder lintråd, men Jonas tyckte det var rätt. Kemisten talade, och världen höll andan. Jag körde på lintråd.
En hälla att fästa kniven i bältet med nitas fast baktill och knivskidan får torka under kursböcker, dussinlektyr och Bamsetidningar. För mig tog detta 3 dagar. På den tiden kan man springa, lägga på sig vikt, lösa problem och skapa nya. Till exempel.
För att härda huden värmer man den medan den fortfarande är fuktig, så jag tog en hårtork (tack, Camilla!) och blästrade den ordentligt. Man får snöra om lintråden eftersom huden krymper, och det har jag ännu inte hunnit göra...Uppdateringar kommer!
söndag, oktober 30, 2011
Bröd för svåra tider/starka magar
Hej hej! Jag är inne i en vildmarkslivsfas - lär mig så mycket som möjligt, kollar instruktionsvideor, läser böcker och går ut och testar tekniker för fullt. Jobbar med Jonas, så varje rast blir fylld av diskussion och bollande av idéer.
Blev inspirerad häromdan att gå och plocka mig ett gäng ekollon för att göra kaffesurrogat och bröd... Instruktioner för brödet följer.
Plocka ekollon. Jag plockade typ ett halvkilo. Skala dem och lägg dem i hög.
Jag skalade dem färska, men jag har lärt mig att man hellre ska torka dem, så blir det lättare att få ut ollonen.
Mortla och krossa alltihop (utan skal, förstås).
Häll varmvatten på de krossade ekollonen och låt stå i en halvtimme. Målet är att laka ur garvämnena som gör dem för beska för oss vanliga dödliga att äta råa. Bilden gör ju att man redan kanske tappar aptiten, men fortsätt!
Sila bort vattnet genom att hälla blandningen genom en duk och vrida ur vätskan.
När man hällt varmvatten, låtit stå och silat tre-fyra gånger har man den här bollen som jag antar rent tekniskt sett kan kalla mjöl, men man får nog skriva "chrunchy" på paketet. Yum, yum! 
The proof is in the pudding, som det heter i ett och ett annat örike, och mjöl är ju inte det roligaste att äta i sin rena (sic) form, så jag gjorde ett bröd för att se vad det gick för.
Jag utgick löst från ett sconesrecept, eller det är egentligen väldigt lite som det här receptet har gemensamt med scones, så det kanske stämmer bättre att jag tittade på ett sconesrecept innan jag svepte ihop ekollonbröddegen. Jag använde ca 2 dl ekollonmjöl (fortfarande fuktigt), 0,5 dl vatten, 25 g smör och ett krm salt. In i ugnen 14 minuter på 200 grader.
Smart nog har jag inte bild på den färdiga produkten, men här är två små bitar innan de åkte in i ugnen. Den till höger hade lite sirap i degen för att testa två varianter, och jag måste säga att jag blev riktigt positivt överraskad! Brödet med sirap var faktiskt helt ok, och var helt klart godare än det osötade, men även det var ok med lite smör på. Under följer några citat från folk som testade det.
"Det är ju inte som bröd, utan det smakar typ nötkaka!" - Camilla
"Wow, fan va coolt!" - Jonas
"Jag har i alla fall smakat på det, men du får nog äta det själv" - Gerriet
Blev inspirerad häromdan att gå och plocka mig ett gäng ekollon för att göra kaffesurrogat och bröd... Instruktioner för brödet följer.
Plocka ekollon. Jag plockade typ ett halvkilo. Skala dem och lägg dem i hög.
Jag skalade dem färska, men jag har lärt mig att man hellre ska torka dem, så blir det lättare att få ut ollonen.
Mortla och krossa alltihop (utan skal, förstås).
Häll varmvatten på de krossade ekollonen och låt stå i en halvtimme. Målet är att laka ur garvämnena som gör dem för beska för oss vanliga dödliga att äta råa. Bilden gör ju att man redan kanske tappar aptiten, men fortsätt!
Sila bort vattnet genom att hälla blandningen genom en duk och vrida ur vätskan.
När man hällt varmvatten, låtit stå och silat tre-fyra gånger har man den här bollen som jag antar rent tekniskt sett kan kalla mjöl, men man får nog skriva "chrunchy" på paketet. Yum, yum! 
The proof is in the pudding, som det heter i ett och ett annat örike, och mjöl är ju inte det roligaste att äta i sin rena (sic) form, så jag gjorde ett bröd för att se vad det gick för.Jag utgick löst från ett sconesrecept, eller det är egentligen väldigt lite som det här receptet har gemensamt med scones, så det kanske stämmer bättre att jag tittade på ett sconesrecept innan jag svepte ihop ekollonbröddegen. Jag använde ca 2 dl ekollonmjöl (fortfarande fuktigt), 0,5 dl vatten, 25 g smör och ett krm salt. In i ugnen 14 minuter på 200 grader.
Smart nog har jag inte bild på den färdiga produkten, men här är två små bitar innan de åkte in i ugnen. Den till höger hade lite sirap i degen för att testa två varianter, och jag måste säga att jag blev riktigt positivt överraskad! Brödet med sirap var faktiskt helt ok, och var helt klart godare än det osötade, men även det var ok med lite smör på. Under följer några citat från folk som testade det.
"Det är ju inte som bröd, utan det smakar typ nötkaka!" - Camilla"Wow, fan va coolt!" - Jonas
"Jag har i alla fall smakat på det, men du får nog äta det själv" - Gerriet
onsdag, juli 27, 2011
Ta-daaa!
Semester. Mmmmm. Hög tid att "förverkliga sig", eller hur? Den senaste tiden har till viss del spenderats med penseln i hand, och jag får leva ut min allra pilligaste sida, så här kommer en uppdatering på min trygonmodell som jag precis färdigställt.
Häng med, så kollar vi hur den har vuxit fram! =)
Efter de stegen som jag skrivit lite kort om i tidigare inlägg (positionering, grundsprejning och grundmålning) fortsatte jag att jobba med modellen i tre delar - huvudet, överkroppen och underkroppen.
I detta läge var allt alldeles för blekt för att göra det elaka krypet rättvisa, så jag målade tre-fyra extra lager sepiaton på "huden" och målade allt brunt med en kraftigt utspädd svart färg för att få ett fläckigt, melerat utseende.
Nu började det pilligaste, alltså att måla alla detaljer. Om man skulle vara lagd åt att bara komma igång och spela Warhammer som krigsspel, så skulle kanske många ha nöjt sig vid det här läget, men nu var ju faktiskt just den här figuren en present från Martin, så... =)Här har jag målat tänderna i flera nyanser - från mörkt till ljust - för att accentuera den lite risiga tandhygienen och de bruna tandhalsarna...
Pansarplåtarna på den här besten är gjorda av kitin (som på en skalbagge), och jag målade fibrerna i tre steg (hmm, många grejer i grupper om tre, märker jag... måste vara mystik och svartkonst). Mörkare till ljusare. Varje streck målades tre gånger. Tre gånger...
Det blev alltså till slut en färdig modell av det hela. Vissa delar gillar jag jättemycket. Andra delar är jag mindre nöjd med. Bra och rolig övning dock! Här är en bild på svansspetsen med sprängfulla blåsor fulla av gift eller något mycket värre... =)
söndag, maj 29, 2011
Måleri
Nu har jag så sakteliga börjat måla på min Trygon igen - Martin skickade en bild på en figur han målat och jag blev inspirerad! Från och med nu lägger jag upp nån bild då och då för att visa hur den växer fram. Just nu grundmålar jag ryggsköldarna bruna och försöker få jämna lager, och snart ska jag fortsätta med att måla huvudet och högdagrar.
fredag, maj 27, 2011
Vad är väl en bal på nationen?
Jo, det var värt att göra balpremiär två år efter att man tagit examen... Helt klart - trots halsont, men varför klaga? =)
torsdag, mars 17, 2011
Äckligt
Det var i söndags som jag såg affischen med reklam för dejtingsajten i den här artikeln. Jag tycker verkligen att det är avskyvärt, och jag skulle bli förstörd bortom allt hopp om det artikeln handlar om hände mig. Artikelförfattaren hävdar att vår moral och etik är gudagivna, och det kan jag ju inte hålla med om, men i övrigt tycker jag att hon lyfter fram ett antal bra poänger.
Vill bara att ni ska veta att det här stör mig något ofantligt. Jag förstår att polygamister anser att monogaminormen är öppen för debatt, men det denna sajt aviserar är ren och skär otrohet. Äckligt. Inget mer.
Vill bara att ni ska veta att det här stör mig något ofantligt. Jag förstår att polygamister anser att monogaminormen är öppen för debatt, men det denna sajt aviserar är ren och skär otrohet. Äckligt. Inget mer.
lördag, februari 26, 2011
Kan det smaka?
Nu har vi då här en Spotifylista på strax över sju timmar musik - en riktig allätarlista, om jag får säga det själv. Jag kan påstå att den representerar ett viktigt urval av den musik jag lyssnar på just nu och artister jag tycker borde höras av fler, men jag har sållat bort sånt jag avnjuter som jag gissar får era öron att antingen korva sig av pina (Meshuggah; viss jazz) eller sloka av tristess (Arvo Pärt; resten inom jazz). Tacka mig för det - det man hör kan inte göras ohört! :)
Klicka! Klicka! Klicka!
Ni kommer säkert att ha hört många redan, men det kanske finns ett par som smitit under radarn ^^
Om det är något ni tycker om särskilt mycket - var inte rädda för att kommentera!
Må väl!
Klicka! Klicka! Klicka!
Ni kommer säkert att ha hört många redan, men det kanske finns ett par som smitit under radarn ^^
Om det är något ni tycker om särskilt mycket - var inte rädda för att kommentera!
Må väl!
tisdag, februari 22, 2011
Så sakteliga
Ååååårrrgh, jag är så vansinnestrött. På ett bra sätt. Spelar gitarr och funderar hur en ny låt ska ta form. Jag känner mig som att jag är på en väldigt spännande plats i livet just nu, och det är en himla balansgång mellan att ta saker i hornen och uppleva dem i nuet och att hinna bearbeta intrycken. Jag vill få ut känslorna i musik, men jag är så van att ta negativa spänningar och kanalisera dem, så det är en märklig känsla att behöva tänka på ett helt annat sätt. Tanken är väl att någonting intressant kommer att dyka upp i musikspelaren inom en inte så lång framtid, och hur detta något ter sig får vi se.
Säkert är i alla fall att saker skulle kunna vara mycket, mycket sämre än vad de är nu, och att jag hoppas att dessa ljusare tider för med sig något gott till alla er också =)
Må väl!
Säkert är i alla fall att saker skulle kunna vara mycket, mycket sämre än vad de är nu, och att jag hoppas att dessa ljusare tider för med sig något gott till alla er också =)
Må väl!
onsdag, december 29, 2010
Herreminjeeee...
God fortsättning och allt, gott folk! Jag vet inte hur ni ser idealjulfirandet, men här har vi påvens privata underhållning för årets firande av Jesus Kristus. Med detta lämnar jag er för att läsa på om bananflugor. Gott nytt år, för den delen!
måndag, november 29, 2010
Into the Glow
Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
fredag, november 26, 2010
fredag, november 19, 2010
Shoegazer
Fyyyy fasen vad obra det är med vintermörkret! Jag kanske måste slänga upp all julbelysning i förtid så att inte oknytten tar mig. Fasa tycker dock att svärtan inspirerar, så snart kommer en ny låt att dyka upp! Jag är klar med det mesta, så nu ska det putsas och donas med ett par fler verser, men annars har jag nåt i hästväg.
Arbetsnamnet är "Shoegazer", alltså genren med våldsamt mycket dist och reverb, spelad av folk med ansiktet fullt av fettig lugg, men den går igenom ett par genretwists, så jag vet inte vad som skulle beteckna den bäst.
Refrängen gör att Embrace the Infinite, som gick under arbetsnamnet "Epic" nog får gå och lägga sig tidigt, och där har vi Henrik som vrålar loss! Jag har faktiskt inte ens försökt få till en rockigare röst, någonsin, men det var för att jag inte riktigt vågade ta ut svängarna och föra oväsen. Nu däremot får grannarna höra både ett och annat brunstvrål.
Det var ett ordentligt tag sen jag skrev på bloggen, men man vill ju inte tumma på den höga kvaliteten! =D
Må väl allihopa!
Arbetsnamnet är "Shoegazer", alltså genren med våldsamt mycket dist och reverb, spelad av folk med ansiktet fullt av fettig lugg, men den går igenom ett par genretwists, så jag vet inte vad som skulle beteckna den bäst.
Refrängen gör att Embrace the Infinite, som gick under arbetsnamnet "Epic" nog får gå och lägga sig tidigt, och där har vi Henrik som vrålar loss! Jag har faktiskt inte ens försökt få till en rockigare röst, någonsin, men det var för att jag inte riktigt vågade ta ut svängarna och föra oväsen. Nu däremot får grannarna höra både ett och annat brunstvrål.
Det var ett ordentligt tag sen jag skrev på bloggen, men man vill ju inte tumma på den höga kvaliteten! =D
Må väl allihopa!
tisdag, september 28, 2010
Impressive
Ok, ibland får jag bara lust att lägga upp videor som jag själv inte gjort, men jag bara helt golvad av den här K-1 slagskämpen (en kampsport - pun intended) Genki Sudo, som tydligen också är dansare, sångare, författare, grundare av ett basebollag och politikstudent.
Knasigt snygg video tycker jag.
Knasigt snygg video tycker jag.
lördag, september 25, 2010
Kräkmonster
Några bilder på bygget och målandet av en Warhammermodell - den här gången på den största enheten i min armé. Jag har ju fått den i present, så jag var tvungen att värma upp med en mindre Tyranid Warrior, eftersom att det var ett bra tag sen jag satt ner och målade. Den ser lite blaskig ut med lite för tjocka färglager här och där, men jag måste påminna om att den är väldigt liten, och att den ser vettigare ut på riktigt =). Till basen har jag använt bl.a. sand, kork och den låga B-strängen från en elbas...
Här har vi uppvärmningen:
Sedan var det bara att sätta sig och klippa ut smådelarna till det stora elaka kräkmonstret (som det är känt som).
Här har jag satt ihop torsot och håller på att limma ihop delarna till huvudet.
Sedan kilar man ut i ett välventilerat område och sprejar delarna med grundfärg.
Sedan börjar man lägga lager av färg på den vita grundfärgen - först ca fyra lager utspädd sepiaton för "huden", och mörkgrå för de taggiga delarna.
Härnäst följer ett antal steg, men det kommer - tids nog...
Ha det bra, allihopa!
Här har vi uppvärmningen:
Sedan var det bara att sätta sig och klippa ut smådelarna till det stora elaka kräkmonstret (som det är känt som).
Här har jag satt ihop torsot och håller på att limma ihop delarna till huvudet.
Sedan kilar man ut i ett välventilerat område och sprejar delarna med grundfärg.
Sedan börjar man lägga lager av färg på den vita grundfärgen - först ca fyra lager utspädd sepiaton för "huden", och mörkgrå för de taggiga delarna.
Härnäst följer ett antal steg, men det kommer - tids nog...Ha det bra, allihopa!
onsdag, september 08, 2010
måndag, juli 19, 2010
Crex crex
I den lilla orten Djura i Dalarna fick jag mig världens chock - en kornknarr stod ute på åkern utanför min fasters stuga när jag var där på besök. Jag har själv aldrig varken sett eller hört en sådan, och då var det bara att kasta sig ut. Jag ville se den. ^^
Till saken hör att kornknarren är en sällsynt fågel och är därtill väldigt svår att få syn på, då denna lilla hönsliknande fågel lever gömd på åkrar i högt gräs och på sädesfält. Jag gick lite smått tafatt ut till åkern där det mestadels växte timotej, hukade mig, satte kurs mot det sträva kraxandet som har gett fågeln dess latinska namn Crex crex, och smög så tyst jag kunde.
Jag blev snabbt varse om att det är grymt jobbigt att smyga 200 meter. Jag höll mig hukad under midjehöjd, fastnade med skorna i gräset, gick ner mig med ena foten i ett åkerdike på vägen och blev verkligen antastad av Dalarnas alla mygg, knott och bromsar. T-shirten var ingen hit.
På vägen utvecklade jag en liten teknik för att kunna svepa bort insekter från ansiktet och öronen utan att göra synliga rörelser, och den funkade alldeles utmärkt (och gör att man ser extremt suspekt ut om någon människa skulle syn på en). Det blir alldeles för insnöat för att sätta på pränt här, så det kanske räcker med att säga att jag hade 10 vindrutetorkare i ansiktet... Det jag har hört om Kullmans prickskytteträning kom till användning, förresten! =)
Till sist var jag inte mer än 10 meter bort från den, och helt plötsligt dök en konkurrent upp! Från ingenstans dök en tornfalk ner mot den spelande hanen, men lyckades inte fånga den. En kvart senare började den sjunga igen, och jag forsatte att ta mina steg samtidigt som den lät. Väl 5 meter bort började den märka mig och gick iväg från mig i samma fart som jag (den kan inte ha trott att jag var en människa, för då skulle den ha sprungit iväg för länge sedan), och då tänkte jag att det var nu eller aldrig, så jag ställde mig upp och tog ett steg mot den.
Score! Den lilla kornknarren flög upp från sitt gömställe och landade ungefär 70 meter bort. Jag blev helt lycklig och sprang hela vägen genom åkern och tillbaka till fasterns hus - blöt av dagg och dike, uppäten av flygande odjur, men framför allt otroligt tacksam över att ha fått se en fågel som jag tidigare inte hade haft något hopp om att få se i det vilda. Här kan ni se hur det såg ut för mig i gräset, och höra en kornknarr på 5 meters håll, och faktiskt en till hane längre bort!
Den här bilden är inte tagen av mig - den bild jag lyckades ta på den flygande fågeln skulle kräva CIA-teknologi för att kunna urskilja att det ens var en fågel.
Till saken hör att kornknarren är en sällsynt fågel och är därtill väldigt svår att få syn på, då denna lilla hönsliknande fågel lever gömd på åkrar i högt gräs och på sädesfält. Jag gick lite smått tafatt ut till åkern där det mestadels växte timotej, hukade mig, satte kurs mot det sträva kraxandet som har gett fågeln dess latinska namn Crex crex, och smög så tyst jag kunde.
Jag blev snabbt varse om att det är grymt jobbigt att smyga 200 meter. Jag höll mig hukad under midjehöjd, fastnade med skorna i gräset, gick ner mig med ena foten i ett åkerdike på vägen och blev verkligen antastad av Dalarnas alla mygg, knott och bromsar. T-shirten var ingen hit.
På vägen utvecklade jag en liten teknik för att kunna svepa bort insekter från ansiktet och öronen utan att göra synliga rörelser, och den funkade alldeles utmärkt (och gör att man ser extremt suspekt ut om någon människa skulle syn på en). Det blir alldeles för insnöat för att sätta på pränt här, så det kanske räcker med att säga att jag hade 10 vindrutetorkare i ansiktet... Det jag har hört om Kullmans prickskytteträning kom till användning, förresten! =)
Till sist var jag inte mer än 10 meter bort från den, och helt plötsligt dök en konkurrent upp! Från ingenstans dök en tornfalk ner mot den spelande hanen, men lyckades inte fånga den. En kvart senare började den sjunga igen, och jag forsatte att ta mina steg samtidigt som den lät. Väl 5 meter bort började den märka mig och gick iväg från mig i samma fart som jag (den kan inte ha trott att jag var en människa, för då skulle den ha sprungit iväg för länge sedan), och då tänkte jag att det var nu eller aldrig, så jag ställde mig upp och tog ett steg mot den.
Score! Den lilla kornknarren flög upp från sitt gömställe och landade ungefär 70 meter bort. Jag blev helt lycklig och sprang hela vägen genom åkern och tillbaka till fasterns hus - blöt av dagg och dike, uppäten av flygande odjur, men framför allt otroligt tacksam över att ha fått se en fågel som jag tidigare inte hade haft något hopp om att få se i det vilda. Här kan ni se hur det såg ut för mig i gräset, och höra en kornknarr på 5 meters håll, och faktiskt en till hane längre bort!
Den här bilden är inte tagen av mig - den bild jag lyckades ta på den flygande fågeln skulle kräva CIA-teknologi för att kunna urskilja att det ens var en fågel.
Call of the Wild (typ)
Förra veckan tog jag, Robert och Robert en tur ut längs Södermanlandsleden med avsikt att njuta av vädret, hitta ett permanent vindskydd, ta några turer och upptäcka vad vi kunde tillverka och använda av det naturen ger oss.
Vi har ju alla tre varit riktiga skogsmullar genom åren, och på det sista året har jag blivit mer och mer intresserad av överlevnad och naturbruk - inte minst pga min kitschiga fascination för postapokalyps, men också med av rent praktiska målsättningar; det ger mig en känsla av duglighet, säkerhet och närhet till naturen när man går i skogen och ser mer än bara det estetiska.
När jag tidigare var ute med Jonas och byggde ett hållfast vind- och regnskydd med bara det som gick att hitta i närheten som byggmaterial och granrötter som snöre, fick jag en sådan mersmak! Det var skönt att veta att man vänjer sig vid att dricka illasmakande vatten, och att man bättre förstår hur utmattad man blir av att hugga ved och ris i 11 timmar i sträck långt in på natten (jag är tacksam för våra långa, ljusa nätter här i Sverige!), men att kroppen kan försättas i "överlevnadsläge" och arbeta tills man helt enkelt är klar med vad som behövs för att sova säkert. Vätskebristhuvudvärk, minimal utrustning och dåligt med mat var den utflyktens ledord.
Denna gång tog dock jag och Robertarna det lite mer piano. Målet var ju att det skulle vara trevligt, och bilden på Kullmans medförda burk sardin fick sätta tonen och bli inredning i vindskyddet vi hittade vid en liten, fantastisk sjö. Han är hyfsat macho, Sardinmästaren.
Den första växten vi gav oss på med grävpinne var kaveldun - ni vet, de där vassliknande växterna med en brun cigarr på. Mellan bladen nära marken har kaveldunet ett tjockt, klart slem som jag kladdade på all blottad hud. Det är naturens egen solskyddsfaktor, och vitnar precis som när man stryker ut solskyddskräm på huden!
Senare kokade vi roten, som faktiskt smakade riktigt gott och inte helt olikt gurka, väldigt milt till en början och med en stickande känsla i munnen i efterhand. Senare har jag kollat upp att man kan mosa den kokade roten och torka moset till en näringsrik kaka som man kan ha som redning i soppor. Märgen på bladen var faktiskt jättegoda - mjuk och gurkaktig. Cigarren är ju växtens frön, och är ett fantastiskt fnöske som lätt fattar eld, och det visar hur mycket man kan använda en enda växt till! Jag gillar tanken på att man både kan äta den och skydda sig mot sol, men en speciell sak har jag lärt mig: Vill man vara fin för eventuell skogsrå-action, så ska man fasen ha med sig en spegel när man smetar på sig den, annars finns det nog anledning till att få nobben...
Karlarna! Robert i Predatorkamouflage, och Robert i varningsfärger - akta, giftig!
Efter att ha lärt mig hur man framställer harts från en Youtubevideo, var jag tvungen att testa det, och efter att ha kokat en halvliter torkad grankåda i vatten på elden faller det mesta skräpet i kådan till burkens botten, och då drar man pinnar genom kådan som flyter på ytan och kyler dem i kallvatten. Slutprodukten blev en hartsklump på ett knippe, som kan värmas över elden och användas till allt möjligt: blandat med träkolpulver blir det ett hårt och hållbart lim som kan användas till att fästa spjut-och harpunspetsar vid skaftet; blandat med sand och benmjöl blir det hårt som cement och kan användas till att laga kraftverktyg som t.ex. yxor; blandat med vax och honung blir det ett smaskigt tuggummi! Fantastique!
Ge oss små pojkar fria händer, knivar, trä och lite tid, så är garanterat någon form av vapen det första vi tänker på! Ett halvt fiskespö som låg vid sjön fick bli blåsrör, och hartset användes för att kladda fast ängsullens bomullsliknande frön vid långa, vässade trästickor. Resultatet blev varierande, men det är otroligt vad träffsäker man kan bli med mycket lite övning: På 10 meters avstånd var det inga problem att träffa en 15 cm stor yta, så om man hade lite knapert med mat och inte var så knusslig med det här med vegetarianism (curse you, Samvete!), så skulle man hyfsat lätt kunna smyga sig på trastar och andra fåglar och träffa dem.
Sammanfattningsvis: Om någon vill gå ut i skogen (om än en kort liten promenad), så är jag hooked! Med Mossbergs Fältflora nyligen inhandlad finns det så mycket där ute jag vill se och pilla på! ;)
Kram, allihopa!
Vi har ju alla tre varit riktiga skogsmullar genom åren, och på det sista året har jag blivit mer och mer intresserad av överlevnad och naturbruk - inte minst pga min kitschiga fascination för postapokalyps, men också med av rent praktiska målsättningar; det ger mig en känsla av duglighet, säkerhet och närhet till naturen när man går i skogen och ser mer än bara det estetiska.
När jag tidigare var ute med Jonas och byggde ett hållfast vind- och regnskydd med bara det som gick att hitta i närheten som byggmaterial och granrötter som snöre, fick jag en sådan mersmak! Det var skönt att veta att man vänjer sig vid att dricka illasmakande vatten, och att man bättre förstår hur utmattad man blir av att hugga ved och ris i 11 timmar i sträck långt in på natten (jag är tacksam för våra långa, ljusa nätter här i Sverige!), men att kroppen kan försättas i "överlevnadsläge" och arbeta tills man helt enkelt är klar med vad som behövs för att sova säkert. Vätskebristhuvudvärk, minimal utrustning och dåligt med mat var den utflyktens ledord.Denna gång tog dock jag och Robertarna det lite mer piano. Målet var ju att det skulle vara trevligt, och bilden på Kullmans medförda burk sardin fick sätta tonen och bli inredning i vindskyddet vi hittade vid en liten, fantastisk sjö. Han är hyfsat macho, Sardinmästaren.
Den första växten vi gav oss på med grävpinne var kaveldun - ni vet, de där vassliknande växterna med en brun cigarr på. Mellan bladen nära marken har kaveldunet ett tjockt, klart slem som jag kladdade på all blottad hud. Det är naturens egen solskyddsfaktor, och vitnar precis som när man stryker ut solskyddskräm på huden!
Senare kokade vi roten, som faktiskt smakade riktigt gott och inte helt olikt gurka, väldigt milt till en början och med en stickande känsla i munnen i efterhand. Senare har jag kollat upp att man kan mosa den kokade roten och torka moset till en näringsrik kaka som man kan ha som redning i soppor. Märgen på bladen var faktiskt jättegoda - mjuk och gurkaktig. Cigarren är ju växtens frön, och är ett fantastiskt fnöske som lätt fattar eld, och det visar hur mycket man kan använda en enda växt till! Jag gillar tanken på att man både kan äta den och skydda sig mot sol, men en speciell sak har jag lärt mig: Vill man vara fin för eventuell skogsrå-action, så ska man fasen ha med sig en spegel när man smetar på sig den, annars finns det nog anledning till att få nobben...
Karlarna! Robert i Predatorkamouflage, och Robert i varningsfärger - akta, giftig!
Efter att ha lärt mig hur man framställer harts från en Youtubevideo, var jag tvungen att testa det, och efter att ha kokat en halvliter torkad grankåda i vatten på elden faller det mesta skräpet i kådan till burkens botten, och då drar man pinnar genom kådan som flyter på ytan och kyler dem i kallvatten. Slutprodukten blev en hartsklump på ett knippe, som kan värmas över elden och användas till allt möjligt: blandat med träkolpulver blir det ett hårt och hållbart lim som kan användas till att fästa spjut-och harpunspetsar vid skaftet; blandat med sand och benmjöl blir det hårt som cement och kan användas till att laga kraftverktyg som t.ex. yxor; blandat med vax och honung blir det ett smaskigt tuggummi! Fantastique!
Ge oss små pojkar fria händer, knivar, trä och lite tid, så är garanterat någon form av vapen det första vi tänker på! Ett halvt fiskespö som låg vid sjön fick bli blåsrör, och hartset användes för att kladda fast ängsullens bomullsliknande frön vid långa, vässade trästickor. Resultatet blev varierande, men det är otroligt vad träffsäker man kan bli med mycket lite övning: På 10 meters avstånd var det inga problem att träffa en 15 cm stor yta, så om man hade lite knapert med mat och inte var så knusslig med det här med vegetarianism (curse you, Samvete!), så skulle man hyfsat lätt kunna smyga sig på trastar och andra fåglar och träffa dem.
Sammanfattningsvis: Om någon vill gå ut i skogen (om än en kort liten promenad), så är jag hooked! Med Mossbergs Fältflora nyligen inhandlad finns det så mycket där ute jag vill se och pilla på! ;)Kram, allihopa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
