Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
Visar inlägg med etikett gitarr. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gitarr. Visa alla inlägg
måndag, november 29, 2010
onsdag, maj 05, 2010
Rise and Shine!
Mitt nya magnum opus i kortformat. Vanligtvis brukar det jag spelar in ligga på runt 6-7 minuter, men att vara kortfattad kan vara en dygd - om inte annat för att lyssnaren inte hinner tröttna under tiden (ta i trä). Den är mycket snabbare än mina gamla grejer också. Min bekvämlighetszon ligger garanterat på exakt 120 bpm, och ibland kan det vara utmanande att försöka sig på något annat. Rise and Shine ligger på 185 bpm (intresseklubben antecknar), vilket resulterade i mängder av mjölksyra vid gitarrspelandet.
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
tisdag, april 20, 2010
Skriktutande och strängabröl
*Bllleeööörk!* Måste... ut ur rummet... Jag har lånat mig en fantastisk gitarr från Polaren Per och den är magi! Vanligtvis måste man sitta ett tag och ställa in ljudet och ljudbalanser och så, men det känns som att det är helt onödigt. Ska lägga på minnet vad det är för någon när jag slutligen lämnar tillbaka den...
Just! Det är det jag håller på med just nu: igår och idag har gått till att spela in mestadelen av en låt jag skrev för ett halvår sedan (på den lånade gitarren, no less). Den är väl lite seriösare än vad DJ Särv-Johas lärdomsrika sommarhit var. Problemet är hur involverad jag blir när man får ett flöde. Det krävdes ett chattsamtal från min bror för att jag skulle påminnas om att jag var vansinnigt hungrig. Klockan 14 tänkte jag godtroget att det ju var åtta timmar tills att klockan var tio på kvällen och mitt skrikande inte skulle vara artigt mot grannarna - "Näe, men jag är nog klar tills dess!" Icke, icke... Jag hade bara hälften av texten innan idag, men det är så jag gör musik bäst - jag sätter mig in i musiken och texten samtidigt, och när jag spelat in en bakgrundsstämma kanske jag inspireras av framförandet, och så är det bara att spela in.
Nu visste jag inte ens om jag skulle ha trummor (vanligtvis det första man spelar in), men anslaget på gitarren, basspelet och pauserna skrek att det var något som fattades, så då började arbetet med trummorna. Nu är jag ju inte helt klar än, och min käre bror hade mycket konstruktiv kritik, så vi får se vad som stannar kvar i slutversionen. På grund av att det bara var en preliminär mix skrämde jag tydligen nästan av honom från stolen pga nivåskillnaderna. Great success. =)
Vi får se vad ni tycker när jag är klar (strax, strax), men snart börjar en kurs jag ska ta, så jag får skynda mig innan jag måste vara produktiv med sånt bjäfs!
Hoppas ni har det bra!
Just! Det är det jag håller på med just nu: igår och idag har gått till att spela in mestadelen av en låt jag skrev för ett halvår sedan (på den lånade gitarren, no less). Den är väl lite seriösare än vad DJ Särv-Johas lärdomsrika sommarhit var. Problemet är hur involverad jag blir när man får ett flöde. Det krävdes ett chattsamtal från min bror för att jag skulle påminnas om att jag var vansinnigt hungrig. Klockan 14 tänkte jag godtroget att det ju var åtta timmar tills att klockan var tio på kvällen och mitt skrikande inte skulle vara artigt mot grannarna - "Näe, men jag är nog klar tills dess!" Icke, icke... Jag hade bara hälften av texten innan idag, men det är så jag gör musik bäst - jag sätter mig in i musiken och texten samtidigt, och när jag spelat in en bakgrundsstämma kanske jag inspireras av framförandet, och så är det bara att spela in.
Nu visste jag inte ens om jag skulle ha trummor (vanligtvis det första man spelar in), men anslaget på gitarren, basspelet och pauserna skrek att det var något som fattades, så då började arbetet med trummorna. Nu är jag ju inte helt klar än, och min käre bror hade mycket konstruktiv kritik, så vi får se vad som stannar kvar i slutversionen. På grund av att det bara var en preliminär mix skrämde jag tydligen nästan av honom från stolen pga nivåskillnaderna. Great success. =)
Vi får se vad ni tycker när jag är klar (strax, strax), men snart börjar en kurs jag ska ta, så jag får skynda mig innan jag måste vara produktiv med sånt bjäfs!
Hoppas ni har det bra!
måndag, februari 01, 2010
Nya soundz
Här kör jag en nedbantad version av Devin Townsends låt Hyperdrive och tar mig lite friheter i notval och struktur, men det är mest för att leka lite som jag spelade in den. Jag snubblar någon gång, men som sagt - det är ju bara för skojs skull. =)
Klicket som hörs ibland är när jag trycker på delaypedalen på golvet, och skulle dränkas om jag spelade på högre volym (men då skulle jag dränkas av grannosämja).
Uppdatering: musse100000 är nu #74 i Sverige vad gäller flest "prenumerationer." Underligt system?
Klicket som hörs ibland är när jag trycker på delaypedalen på golvet, och skulle dränkas om jag spelade på högre volym (men då skulle jag dränkas av grannosämja).
Uppdatering: musse100000 är nu #74 i Sverige vad gäller flest "prenumerationer." Underligt system?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
