Inspiration

Jag vet att inte alla (om ens någon annan än jag och Martin) står ut med Venetian Snares, men den här videon är ren inspiration. Innan jag såg den här videon av en hyfsat okänd trummis trodde jag att det i stort sett var omöjligt att spela (eller kanske memorera) Snares musik. Ack så fel jag hade.

Pyttelitet, dammigt trumset; mörk, liten studio; magi.

Rise and Shine!

Mitt nya magnum opus i kortformat. Vanligtvis brukar det jag spelar in ligga på runt 6-7 minuter, men att vara kortfattad kan vara en dygd - om inte annat för att lyssnaren inte hinner tröttna under tiden (ta i trä). Den är mycket snabbare än mina gamla grejer också. Min bekvämlighetszon ligger garanterat på exakt 120 bpm, och ibland kan det vara utmanande att försöka sig på något annat. Rise and Shine ligger på 185 bpm (intresseklubben antecknar), vilket resulterade i mängder av mjölksyra vid gitarrspelandet.

Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.

Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D

Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)


Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn

Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn

Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love

I've lost my sense of self
I feed
To live
To be

Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)


För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.

Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.

Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.

Thus endeth the lecture.

Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D