Visar inlägg med etikett Fasa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fasa. Visa alla inlägg
tisdag, februari 28, 2012
Craftande
måndag, november 29, 2010
Into the Glow
Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
fredag, november 19, 2010
Shoegazer
Fyyyy fasen vad obra det är med vintermörkret! Jag kanske måste slänga upp all julbelysning i förtid så att inte oknytten tar mig. Fasa tycker dock att svärtan inspirerar, så snart kommer en ny låt att dyka upp! Jag är klar med det mesta, så nu ska det putsas och donas med ett par fler verser, men annars har jag nåt i hästväg.
Arbetsnamnet är "Shoegazer", alltså genren med våldsamt mycket dist och reverb, spelad av folk med ansiktet fullt av fettig lugg, men den går igenom ett par genretwists, så jag vet inte vad som skulle beteckna den bäst.
Refrängen gör att Embrace the Infinite, som gick under arbetsnamnet "Epic" nog får gå och lägga sig tidigt, och där har vi Henrik som vrålar loss! Jag har faktiskt inte ens försökt få till en rockigare röst, någonsin, men det var för att jag inte riktigt vågade ta ut svängarna och föra oväsen. Nu däremot får grannarna höra både ett och annat brunstvrål.
Det var ett ordentligt tag sen jag skrev på bloggen, men man vill ju inte tumma på den höga kvaliteten! =D
Må väl allihopa!
Arbetsnamnet är "Shoegazer", alltså genren med våldsamt mycket dist och reverb, spelad av folk med ansiktet fullt av fettig lugg, men den går igenom ett par genretwists, så jag vet inte vad som skulle beteckna den bäst.
Refrängen gör att Embrace the Infinite, som gick under arbetsnamnet "Epic" nog får gå och lägga sig tidigt, och där har vi Henrik som vrålar loss! Jag har faktiskt inte ens försökt få till en rockigare röst, någonsin, men det var för att jag inte riktigt vågade ta ut svängarna och föra oväsen. Nu däremot får grannarna höra både ett och annat brunstvrål.
Det var ett ordentligt tag sen jag skrev på bloggen, men man vill ju inte tumma på den höga kvaliteten! =D
Må väl allihopa!
onsdag, september 08, 2010
onsdag, maj 05, 2010
Glädje
Jag skrev det som en liten svarskommentar till föregående inlägg, men jag säger det här också: Det gör mig glad bortom ord att ni lämnar långa kommentarer, skickar mejl eller säger snälla saker öga mot öga. Jag är så stolt över att ha er alla som vänner.
Bästa remixen:
Bästa remixen:
Rise and Shine!
Mitt nya magnum opus i kortformat. Vanligtvis brukar det jag spelar in ligga på runt 6-7 minuter, men att vara kortfattad kan vara en dygd - om inte annat för att lyssnaren inte hinner tröttna under tiden (ta i trä). Den är mycket snabbare än mina gamla grejer också. Min bekvämlighetszon ligger garanterat på exakt 120 bpm, och ibland kan det vara utmanande att försöka sig på något annat. Rise and Shine ligger på 185 bpm (intresseklubben antecknar), vilket resulterade i mängder av mjölksyra vid gitarrspelandet.
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
fredag, november 27, 2009
Revidering 2000
*Suck!* Tror ni inte att stolthet går före fall? Natten efter att jag blev klar med "Enchanted...", så nojade jag över att jag hade använt tyskans "ist" istället för latinets "est" i kören, men när jag kollade var det ok. Istället kom jag på att hjälten Arr-Thor i texten ju är en högst manlig man, och borde föräras med "hic" istället för det neutrala "hoc"... Det förstår ju vem som helst.
Så vad gör man?
Lägger om 20 sångspår - that's what. Nu är jag klar i alla fall, och det låter bättre, både grammatiskt och tonmässigt. ^^
Något bra måste jag ha gjort, för jag håller numera på att samarbeta med ett amerikanskt progressive metal-band som heter Omega Experiment (kolla deras Myspace här).
Jag har bara sagt det till ett fåtal, för det har varit lite osäkert, men nu känns det som att det blir någonting vettigt av det. Jag hade nämligen lagt upp Vessel på ett forum och när jag kollade forumet igen hade jag fått schyssta omdömen och ett erbjudande att titta på en av deras låtar och se om jag kunde komma på några idéer. Det kommer nog mest bli bakgrundssång och att skriva text och melodier, men jag är så glad, jag. =)
Vi får se vad som händer, men de verkar bara mer och mer entusiastiska, och efter att jag länkat till "Enchanted" och de hade hört mina episka stämmor ;) ville de att jag skulle få göra mer på den första låten, samt att jag fick en till låt skickad till mig. Gött!
Hoppas ni har det bra allesammans och tack för alla snälla ord från när och fjärran!
Så vad gör man?
Lägger om 20 sångspår - that's what. Nu är jag klar i alla fall, och det låter bättre, både grammatiskt och tonmässigt. ^^
Något bra måste jag ha gjort, för jag håller numera på att samarbeta med ett amerikanskt progressive metal-band som heter Omega Experiment (kolla deras Myspace här).
Jag har bara sagt det till ett fåtal, för det har varit lite osäkert, men nu känns det som att det blir någonting vettigt av det. Jag hade nämligen lagt upp Vessel på ett forum och när jag kollade forumet igen hade jag fått schyssta omdömen och ett erbjudande att titta på en av deras låtar och se om jag kunde komma på några idéer. Det kommer nog mest bli bakgrundssång och att skriva text och melodier, men jag är så glad, jag. =)
Vi får se vad som händer, men de verkar bara mer och mer entusiastiska, och efter att jag länkat till "Enchanted" och de hade hört mina episka stämmor ;) ville de att jag skulle få göra mer på den första låten, samt att jag fick en till låt skickad till mig. Gött!
Hoppas ni har det bra allesammans och tack för alla snälla ord från när och fjärran!
tisdag, november 24, 2009
Eeeeeepic!!!!
Nu ni! Förbered er på det mest episka ni hört sedan Dackefejden!
Antingen har ni kommit över en mp3-fil, eller så kan ni kolla här.
Bakom 20 (just det!) körröster har ni nöjet att höra min nya fina gitarr. Låten har jag dragit ihop på två dagar (när inspirationen kommer, då kommer den) och är introt, eller kanske mer korrekt första låten till ”The Enchanted Cavity of the Drejgon Queen” – mitt, Per och Martins Magnum Opus vad gäller texten. Den skrevs långt bak i tiden (hösten 2003, såvitt jag minns), men har först nu blivit aktuell att spela in. Den är otroligt kitschig, men jag kan inte dra mig att skriva kass musik till den, för man måste ju kunna lyssna på den.
Förlagan är alla de powermetalband vars texter handlar om riddare, svärd, stål och trollkarlar, så på ett sätt är ”Enchanted...” en parodi på den genren som ”Rawr” var på eurotechno och rave. Jag blev så stolt över mig själv när jag släpade fram mina latinkunskaper för kören – METAAAAL!!
Text (så här långt, verbatim med felstavningar och allt):
O Mighty warrior in the King’s Vision
His Majesty has foretold your mighty Destiny.
To wreck hejvoc on the Ancient Land of Dark of Terrorness!
Fly, mighty warrior, into the Sky.
Eternal Vortex be with you…
Manlig manskör
Cedo maiori
Hoc est Arr-Thor
nulli secundus
Arr-Thor
eum laudabimus
aut vincere aut mori
”Jag viker för den större mannen
Här är Arr-Thorr
Ingen är hans bättre
Arr-Thorr
Vi skall prisa honom
Segra eller dö”
Antingen har ni kommit över en mp3-fil, eller så kan ni kolla här.
Bakom 20 (just det!) körröster har ni nöjet att höra min nya fina gitarr. Låten har jag dragit ihop på två dagar (när inspirationen kommer, då kommer den) och är introt, eller kanske mer korrekt första låten till ”The Enchanted Cavity of the Drejgon Queen” – mitt, Per och Martins Magnum Opus vad gäller texten. Den skrevs långt bak i tiden (hösten 2003, såvitt jag minns), men har först nu blivit aktuell att spela in. Den är otroligt kitschig, men jag kan inte dra mig att skriva kass musik till den, för man måste ju kunna lyssna på den.
Förlagan är alla de powermetalband vars texter handlar om riddare, svärd, stål och trollkarlar, så på ett sätt är ”Enchanted...” en parodi på den genren som ”Rawr” var på eurotechno och rave. Jag blev så stolt över mig själv när jag släpade fram mina latinkunskaper för kören – METAAAAL!!
Text (så här långt, verbatim med felstavningar och allt):
O Mighty warrior in the King’s Vision
His Majesty has foretold your mighty Destiny.
To wreck hejvoc on the Ancient Land of Dark of Terrorness!
Fly, mighty warrior, into the Sky.
Eternal Vortex be with you…
Manlig manskör
Cedo maiori
Hoc est Arr-Thor
nulli secundus
Arr-Thor
eum laudabimus
aut vincere aut mori
”Jag viker för den större mannen
Här är Arr-Thorr
Ingen är hans bättre
Arr-Thorr
Vi skall prisa honom
Segra eller dö”
måndag, oktober 26, 2009
Vessel uppe på Youtube
Äntligen - jag haft en del problem med att videon kapades mitt i låten när jag använde Windows Movie Maker, men nu använde jag Premiere och allt gick bra. Så, alltså, go forth! Följ länken och ranka femstjärnigt! ;D
Ska skaffa sjusträngad gitarr, men kolla liraren med komplex:
Ska skaffa sjusträngad gitarr, men kolla liraren med komplex:
onsdag, oktober 14, 2009
Vessel
Jag är lite nervös över hur pretentiös jag kommer att låta när skriver det här inlägget, men jag har nu blivit klar med en låt som heter "Vessel" och är rätt dugligt nöjd. =)
Saken är att jag känner att all musik jag gjort hittills har varit en resa för att komma till den här låten. Den har i och för sig bara tagit en vecka att göra, men det har varit en väldigt produktiv sådan. Det började med att jag satt och plinkade med min akustiska gitarr, sen kom jag på en liten melodi och gick och la mig.
*Ping*
Textrader började formas mitt i natten, och jag skrev ner dem och somnade igen. Dagen efter spelade jag in ett skelett till en lös låtstruktur (med distad nylonsträngad gitarr... låter så otroligt dåligt). Snällt nog fick jag låna brorsans elgitarr över helgen och det är sjuuuuukt vad inspirerad man blir av att ha rätt verktyg till uppgiften i fråga! Det avgör saken - jag måste köpa en elgitarr!
Vessel är allt utom minimalistisk: 36 ljudspår full av gött-gött och (nästan) bokstavligen en miljard melodier, stämmor och lager (men trots det slaktade jag väldigt mycket ^^). Om ni lyssnar, ta ett par gånger och lyssna efter sånt som ligger i bakgrunden - jag tackar Devin Townsend för lager-på-lager-principen.
Tidigare idag hade jag den stora äran att få min bror att komma som någon annan Zorro och spela in ett helt sjuksnyggt solo (börjar 3:40 i låten) istället för att dansa salsa. Gött. *Lolololmaotserolf!*
Nedan ser ni en bild på hur låten ser ut i kondenserad form, spår för spår.
Egentligen spelar jag inte så bra gitarr, men när man väl sitter och nöter vid datorn lär man sig en hel del. Utan tvekan svårast var att sätta riffet som ligger under brorsans solo. Lyssna - sjuuutakt! Fraseringen är galet synkoperad (skum), så jag satt och svor hur länge som helst, men det var ju vad jag ville ha.^^ Basen är jag bättre på, så jag kände mig som värsta Meshuggahkillen när det lät ok.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag grymt nöjd med texten också. Oj vad självgod jag låter, men jag är bara nyförälskad - om ett litet tag kommer irritationen som vanligt. ;)
Som den lille nykteristen jag är var det bland det närmaste jag kommit till ett riktigt rus när jag ändrade den sista raden till något så enkelt som dess nuvarande form och kom på hur låten skulle sluta. *ryyyyys* Ibland är det riktigt kul att skriva musik. =)
Vad den betyder låter jag vara osagt, men jag tror att jag kan skönja ett mönster i varför jag skriver. Jag försökte hålla nere omtagningarna på sången, för att trots någon halvsur ton någonstans menar jag varje ord.
Ta nu och lyssna i hörlurar eller på schyssta högtalare och dra upp volymen lite grann.
UPPDATERING: Här finns Vessel på Youtube - äntligen.
VESSEL:
Your time has come
Beautiful vessel
As the waters flow
What was is gone
Beautiful vessel
Your cage is open wide
All that we have said and done
And everything between us
What a waste
I made a promise
Beautiful vessel
To never leave your side
What use is there in crying
I always knew you would
Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity
Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know
And if you'd take me
I would let go
This pain is human
Beautiful vessel
But the wounds will never close
And there will be no end
Until someone reassures me
It's alright
Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity
Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know
I am
You were
So far away
I hope you're better now
It's over
It's over now
I'm so afraid
This fear's so human
So vulgar
So beautiful
But I'll manage I'll manage I'll manage
This song is over
But I'll sing for you
I will wait for you
Everything must end
But I am
Saken är att jag känner att all musik jag gjort hittills har varit en resa för att komma till den här låten. Den har i och för sig bara tagit en vecka att göra, men det har varit en väldigt produktiv sådan. Det började med att jag satt och plinkade med min akustiska gitarr, sen kom jag på en liten melodi och gick och la mig.
*Ping*
Textrader började formas mitt i natten, och jag skrev ner dem och somnade igen. Dagen efter spelade jag in ett skelett till en lös låtstruktur (med distad nylonsträngad gitarr... låter så otroligt dåligt). Snällt nog fick jag låna brorsans elgitarr över helgen och det är sjuuuuukt vad inspirerad man blir av att ha rätt verktyg till uppgiften i fråga! Det avgör saken - jag måste köpa en elgitarr!
Vessel är allt utom minimalistisk: 36 ljudspår full av gött-gött och (nästan) bokstavligen en miljard melodier, stämmor och lager (men trots det slaktade jag väldigt mycket ^^). Om ni lyssnar, ta ett par gånger och lyssna efter sånt som ligger i bakgrunden - jag tackar Devin Townsend för lager-på-lager-principen.
Tidigare idag hade jag den stora äran att få min bror att komma som någon annan Zorro och spela in ett helt sjuksnyggt solo (börjar 3:40 i låten) istället för att dansa salsa. Gött. *Lolololmaotserolf!*
Nedan ser ni en bild på hur låten ser ut i kondenserad form, spår för spår.
Egentligen spelar jag inte så bra gitarr, men när man väl sitter och nöter vid datorn lär man sig en hel del. Utan tvekan svårast var att sätta riffet som ligger under brorsans solo. Lyssna - sjuuutakt! Fraseringen är galet synkoperad (skum), så jag satt och svor hur länge som helst, men det var ju vad jag ville ha.^^ Basen är jag bättre på, så jag kände mig som värsta Meshuggahkillen när det lät ok.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag grymt nöjd med texten också. Oj vad självgod jag låter, men jag är bara nyförälskad - om ett litet tag kommer irritationen som vanligt. ;)
Som den lille nykteristen jag är var det bland det närmaste jag kommit till ett riktigt rus när jag ändrade den sista raden till något så enkelt som dess nuvarande form och kom på hur låten skulle sluta. *ryyyyys* Ibland är det riktigt kul att skriva musik. =)
Vad den betyder låter jag vara osagt, men jag tror att jag kan skönja ett mönster i varför jag skriver. Jag försökte hålla nere omtagningarna på sången, för att trots någon halvsur ton någonstans menar jag varje ord.
Ta nu och lyssna i hörlurar eller på schyssta högtalare och dra upp volymen lite grann.
UPPDATERING: Här finns Vessel på Youtube - äntligen.
VESSEL:
Your time has come
Beautiful vessel
As the waters flow
What was is gone
Beautiful vessel
Your cage is open wide
All that we have said and done
And everything between us
What a waste
I made a promise
Beautiful vessel
To never leave your side
What use is there in crying
I always knew you would
Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity
Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know
And if you'd take me
I would let go
This pain is human
Beautiful vessel
But the wounds will never close
And there will be no end
Until someone reassures me
It's alright
Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity
Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know
I am
You were
So far away
I hope you're better now
It's over
It's over now
I'm so afraid
This fear's so human
So vulgar
So beautiful
But I'll manage I'll manage I'll manage
This song is over
But I'll sing for you
I will wait for you
Everything must end
But I am
måndag, oktober 12, 2009
Rödögd och lagrad
Jag har nu spelat in slutet på min bästa refräng med den bästa texten jag har skrivit.
Gött.
Nu gäller det bara att bli klar med resten innan brorsan vill ha tillbaka gitarren. =)
Nedan: Bild på min favoritewok som springer runt här i krokarna.
Gött.
Nu gäller det bara att bli klar med resten innan brorsan vill ha tillbaka gitarren. =)
Nedan: Bild på min favoritewok som springer runt här i krokarna.
fredag, oktober 09, 2009
Fasa uppfinner ny genre!
Är det inte något som saknas i era liv? Alla tycker ju om att chilla till Zero 7, LTJ Bukem eller Bird & the Bee, men visst kan det samtidigt bli frustrerande när det inte finns dubbelkaggar i ljudbilden? Jag har svaret:
Lounge metal.
Det är i alla fall vad jag håller på med just nu. Låten går under arbetsnamnet "Devin", men kommer antagligen att heta "Vessel".
Nyfiken? You better be...
Nedan en bild på en viss anteckningsbok, som bara ser bättre ut med tiden och som huserar mina texter. Hemligt, hemligt. ;)
Lounge metal.
Det är i alla fall vad jag håller på med just nu. Låten går under arbetsnamnet "Devin", men kommer antagligen att heta "Vessel".
Nyfiken? You better be...
Nedan en bild på en viss anteckningsbok, som bara ser bättre ut med tiden och som huserar mina texter. Hemligt, hemligt. ;)
onsdag, september 30, 2009
Uppdatering
Styrde upp Embrace the Infinite idag! Lyckades få upp volymen en del, då jag vill att den ska vara stor och maffig. Den observante kan även ha hört att klockorna som kommer halvvägs in i låten skapade ett knaster eller ett klickande missljud. Nu är det borta i alla fall. =)
Jag tyckte att "hjärtslagen" lät alldeles för kantiga och sprakiga, så jag lade på en lätt reverbeffekt och mjukade således till ljudet - mycket bättre.
Om ett tag kan jag alltså bidra med putsade versioner av låtarna - härnäst: Mistakes, som jag genuint tycker om själv, men som jag alltid har stört mig på pga att sången låter vek och lite trevande. Jag ska försöka hålla kvar stämningen och originalkänslan, men få det att låta som att jag faktiskt menar vad jag sjunger.
Därefter kommer In your head, som jag måste göra ett par ordentliga ändringar i, för jag tycker verkligen att låten som komposition är bland mina favoriter, trots att den är så avskalad, men den går knappt att lyssna på... Basen och sången ligger i samma register och bildar värsta skakningarna, och den basen är så otroooligt tät att jag faktiskt får lätt tandvärk när jag lyssnar i hörlurar! Inte ett bra tecken. =)
Jag har så mycket som ligger på lut angående låtidéer jag vill få ur mig, men det känns som att jag kommer att behöva en elgitarr för det. Nästa steg blir alltså att skaffa en schysst gitarr och spela in vad jag tror kommer att bli rätt ok. ;)
Det största problemet just nu är att jag håller på att bli galen för att min dator verkar paja. OVÄNTAT!!! Jag har inga bra erfarenheter av att köpa/äga dator. Alla har pajat oförklarligen, min superburk gick ju sönder två timmar efter att jag packade upp den... Helt... otroligt.
Still, mustn't grumble...
Jag tyckte att "hjärtslagen" lät alldeles för kantiga och sprakiga, så jag lade på en lätt reverbeffekt och mjukade således till ljudet - mycket bättre.
Om ett tag kan jag alltså bidra med putsade versioner av låtarna - härnäst: Mistakes, som jag genuint tycker om själv, men som jag alltid har stört mig på pga att sången låter vek och lite trevande. Jag ska försöka hålla kvar stämningen och originalkänslan, men få det att låta som att jag faktiskt menar vad jag sjunger.
Därefter kommer In your head, som jag måste göra ett par ordentliga ändringar i, för jag tycker verkligen att låten som komposition är bland mina favoriter, trots att den är så avskalad, men den går knappt att lyssna på... Basen och sången ligger i samma register och bildar värsta skakningarna, och den basen är så otroooligt tät att jag faktiskt får lätt tandvärk när jag lyssnar i hörlurar! Inte ett bra tecken. =)
Jag har så mycket som ligger på lut angående låtidéer jag vill få ur mig, men det känns som att jag kommer att behöva en elgitarr för det. Nästa steg blir alltså att skaffa en schysst gitarr och spela in vad jag tror kommer att bli rätt ok. ;)
Det största problemet just nu är att jag håller på att bli galen för att min dator verkar paja. OVÄNTAT!!! Jag har inga bra erfarenheter av att köpa/äga dator. Alla har pajat oförklarligen, min superburk gick ju sönder två timmar efter att jag packade upp den... Helt... otroligt.
Still, mustn't grumble...
tisdag, september 29, 2009
Da remix
Hej allihopa! Jag är i full färd med att snygga till mina gamla låtar, så om ni har några synpunkter - vilka som helst - så skulle det vara uppskattat. Om det är så att ni lyssnat någon gång på t.ex. Snow och tänkt "Öh, vilket skumt missljud", eller på Mistakes och tänkt "ja du, där prickade du inte riktigt rätt ton", då är det bara att lämna någon liten kommentar.
Jag hade alltid tänkt göra det här, men det finns så mycket annat kul man kan göra, eller hur? Droppen kom när mina kära vänner (you know who you are - inga namn nämnda pga av paranoja...) översköljde mig med snälla ord på en mycket trevlig fest härom dagen och tvingade mina depplåtar på stackars oskyldiga människor! ;) Hehe, vad jag rodnade där i mina snävt sittande slips... =D
Nu har jag i alla fall ordnat Pigeons och Snow, och jääääklar vad mycket skönare det känns! På Snow var det just datorfläkt-prassel-och-suck-introt som hade ett skumt bultande, rytmiskt missljud och att de episka trummorna kom in lite osynkat med basen. På Pigeons har jag sjungit om många av stämmorna (t.ex. den första frasen som slappt dreglades ut fram tills nu...), lagt mer botten till distsynten i den första refrängen, fler täta stämmor till raden "roll your eyes and walk away" och lagt om refrängen, samt en massa andra småfixar. Sitter och lyssnar just nu och tänker typ "Jaja, här kommer den där jäkla biten nu... Huh?! Najs!" ^^
Har dessutom kollat den svenske artisten "Brus", vars musik enligt uppgift låter lite som "Mistakes". Han är tydligen en liten hemmamusiker som jag, och jag sitter och blir inspirerad som attan.
När jag blir stor kanske jag skaffar Myspace och börjar pusha mina soundz och feta beatz.
Halleluja!
Jag hade alltid tänkt göra det här, men det finns så mycket annat kul man kan göra, eller hur? Droppen kom när mina kära vänner (you know who you are - inga namn nämnda pga av paranoja...) översköljde mig med snälla ord på en mycket trevlig fest härom dagen och tvingade mina depplåtar på stackars oskyldiga människor! ;) Hehe, vad jag rodnade där i mina snävt sittande slips... =D
Nu har jag i alla fall ordnat Pigeons och Snow, och jääääklar vad mycket skönare det känns! På Snow var det just datorfläkt-prassel-och-suck-introt som hade ett skumt bultande, rytmiskt missljud och att de episka trummorna kom in lite osynkat med basen. På Pigeons har jag sjungit om många av stämmorna (t.ex. den första frasen som slappt dreglades ut fram tills nu...), lagt mer botten till distsynten i den första refrängen, fler täta stämmor till raden "roll your eyes and walk away" och lagt om refrängen, samt en massa andra småfixar. Sitter och lyssnar just nu och tänker typ "Jaja, här kommer den där jäkla biten nu... Huh?! Najs!" ^^
Har dessutom kollat den svenske artisten "Brus", vars musik enligt uppgift låter lite som "Mistakes". Han är tydligen en liten hemmamusiker som jag, och jag sitter och blir inspirerad som attan.
När jag blir stor kanske jag skaffar Myspace och börjar pusha mina soundz och feta beatz.
Halleluja!
onsdag, augusti 26, 2009
Pigeons
Pust och stånk! Jag blev klar med en ny låt för ett par timmar sedan efter typ två veckors arbete till och från. Det skulle verkligen vara grymt om man var en vettig sångare, men man tager vad man haver... Efter ett visst antal tagningar blir jag rätt... tolerant vad gäller min egen prestation. ^^ Se det som en skiss för när jag orkar ordna till sången.
Som vanligt är det ett infernaliskt jobb att försöka balansera ljudnivåerna mellan olika högtalarsystem, men nu (efter mycket om och men) är den optimerad för min iPod - så det så! Den är på många sätt rätt meckig, med ca 32 kanaler (rekord!) och en massa skoj pålägg, men är man ett Devin Townsend-fan, så är man. Drog även fram basen för den här (syntbasar har aldrig samma känsla) det var faktiskt den där japanen ett par inlägg sedan som inspirerade mig (trots att låten i sig inte har några likheter)!
Texten handlar i stora drag, utan att spoila alldeles för mycket, om hur frustrerad jag blir över allas vår ovilja att se andras lidande och göra något. Vi bryr oss om våra närmaste (och inte alltid ens dem) och framför allt oss själva. Det är svårt att överföra en annan varelses upplevelse på sig själv, men även om vi kan, så är det lättare att vifta bort det, än att faktiskt göra något.
Pigeons:
They're the dirt beneath your feet
You'd be better off without them
I present to you the answer
Everybody stands alone
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Winning smile and social code
Any weakness tucked away
Bloody pieces on your doorstep
Roll your eyes and walk away
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Kill them all
and let God pick up the pieces
One rule for next of kin
and another for your neighbour
Kill them all
Oh, we're so quick to forget
that it's really not that simple
Tomorrow's got your name
Kill them all
Karmabonus till dem som hör vad som sägs i slutet.
Ska fixa mp3:or, men här är den på Youtube.
Som vanligt är det ett infernaliskt jobb att försöka balansera ljudnivåerna mellan olika högtalarsystem, men nu (efter mycket om och men) är den optimerad för min iPod - så det så! Den är på många sätt rätt meckig, med ca 32 kanaler (rekord!) och en massa skoj pålägg, men är man ett Devin Townsend-fan, så är man. Drog även fram basen för den här (syntbasar har aldrig samma känsla) det var faktiskt den där japanen ett par inlägg sedan som inspirerade mig (trots att låten i sig inte har några likheter)!
Texten handlar i stora drag, utan att spoila alldeles för mycket, om hur frustrerad jag blir över allas vår ovilja att se andras lidande och göra något. Vi bryr oss om våra närmaste (och inte alltid ens dem) och framför allt oss själva. Det är svårt att överföra en annan varelses upplevelse på sig själv, men även om vi kan, så är det lättare att vifta bort det, än att faktiskt göra något.
Pigeons:
They're the dirt beneath your feet
You'd be better off without them
I present to you the answer
Everybody stands alone
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Winning smile and social code
Any weakness tucked away
Bloody pieces on your doorstep
Roll your eyes and walk away
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Kill them all
and let God pick up the pieces
One rule for next of kin
and another for your neighbour
Kill them all
Oh, we're so quick to forget
that it's really not that simple
Tomorrow's got your name
Kill them all
Karmabonus till dem som hör vad som sägs i slutet.
Ska fixa mp3:or, men här är den på Youtube.
torsdag, juli 30, 2009
More is more
Äntligen tillbaka - I'm back, baby!
Efter mycket om och men har jag nu fått pli på datorskrället och lyckats bli klar med en låt. Arbetsnamnet har varit "Epic", och jag har eftersträvat så stor ljudbild som möjligt (för en stackars amatör... =) ), men utan att bli påträngande. "Less is more" vs "more is more".
Jag måste säga: Åh, det är så kul att sitta och finjustera instrument och klanger! Den här gången har jag suttit rätt mycket med panoreringen (var ljudet ligger i högtalarna) - jag har lyssnat rätt mycket på min stora ljudproduktionsidol Venetian Snares på sistone, så man blir inspirerad.
"Embrace the Infinite" heter den i alla fall och kan (i värsta fall) hittas på Youtube (följ gärna länken och tryck på HQ-knappen för bättre ljud), men jag kan ordna med mp3:or. Namnet och bilden till trots, har jag inga kristliga baktankar med låten, snarare allt möjligt annat: Födsel, rädsla, död, lycka, kärlek... Allt möjligt.
Var inte rädda för att kommentera - jag är säkert hemmastudioblind och skulle gärna ta emot tips och idéer! =)
Må väl allihopa! *HOST!*hörlurar*HOST!*
Efter mycket om och men har jag nu fått pli på datorskrället och lyckats bli klar med en låt. Arbetsnamnet har varit "Epic", och jag har eftersträvat så stor ljudbild som möjligt (för en stackars amatör... =) ), men utan att bli påträngande. "Less is more" vs "more is more".
Jag måste säga: Åh, det är så kul att sitta och finjustera instrument och klanger! Den här gången har jag suttit rätt mycket med panoreringen (var ljudet ligger i högtalarna) - jag har lyssnat rätt mycket på min stora ljudproduktionsidol Venetian Snares på sistone, så man blir inspirerad.
"Embrace the Infinite" heter den i alla fall och kan (i värsta fall) hittas på Youtube (följ gärna länken och tryck på HQ-knappen för bättre ljud), men jag kan ordna med mp3:or. Namnet och bilden till trots, har jag inga kristliga baktankar med låten, snarare allt möjligt annat: Födsel, rädsla, död, lycka, kärlek... Allt möjligt.
Var inte rädda för att kommentera - jag är säkert hemmastudioblind och skulle gärna ta emot tips och idéer! =)
Må väl allihopa! *HOST!*hörlurar*HOST!*
fredag, juni 12, 2009
Introvertismer
Ny låt!
Den här låten växte verkligen fram i steg. Det började med att jag hittade en synt som lät som det japansk-kinesiska instrumentet shou, även kallat munorgel. Tonerna ur en shou är väldigt skira, högfrekventa och rätt skärande, och är det tidigaste instrumentet som polyfonisk musik har skrivits för. Idag används shou främst i shintoritualer, där det ackompanjerar andra instrument med så kallade klusterackord, alltså ackord med täta intervall. Det finns inte ord för hur vackert jag tycker att det låter.
Jag minns inte riktigt namnet, men det fanns en kejsare som förbjöd alla andra instrument i hovet för att det helt enkelt var fulländat (i hans mening)... Jag satt ett litet tag och lekte med synten och lade klusterackord och märkte att det fanns en gräns på fem toner för polyfoni, och sedan ersätts den äldsta tonen med den man lägger till. Så länge man håller fem toner blir tonövergångarna direkta, och annars "sväller" de fram. Det blev då en kul grej att planera vilka toner som skulle komma direkt och vilka som skulle svepa in. Oj, vad nördigt det blir. =)
Sedan spelade jag in när jag satt och improviserade och försökte lägga en sångmelodi - instrumenttonerna var snygga, men det var alldeles för fritt rytmiskt sett för att kunna göra något som folk bortsett från mig skulle kunna tycka om, så då stuvade jag om rytmerna och slaktade ordentligt.
Slutresultatet är alltså mer arbetat än vad jag trodde att det skulle bli, men det är nog bara bra!
Yours truly spelar även lite trummor (med kraftigt bitcruncherfilter)! =)
Jag skulle vilja be er om en tjänst: Skulle ni kunna kommentera om basen gör att det blir fula "fladder" när sången ligger nära i ton? Detsamma gäller subbas-tonen vid 01:35.
Mina små datorhögtalare står och skallrar vid första bastonen, så de går inte att lita på, men som vanligt låter det jäääättebra i hörlurar!! ;D
Även om ljudbilden är så naken, var det riktig process att få rytmiken att låta vettig - se om ni kan hitta polyrytmerna! Yes! =D
Text:
Give me a reaction When it's time when it's time
I need to get myself some headspace some order
I need a reaction reaction disorder
I need my blood to boil my blood to boil
And to tell everyone I've loved I love them still
The blood pumps through my heart it wants to give up
but I won't let it let it let it
No, the power surge in my bones is not electric
It consumes me Feeds on me Eats me
You and I are liars but for once let's tell the truth
Let's take this inside and show everyone we mean it
If they'd let me have my way
They'd be wheeling out the corpses
Living dead on office chairs
My mind's made up
Have you learned your lesson
In never and a day they'll see us swinging
Hide the truth from everyone and keep it close inside
until you feel you've been ignored too long
Never trade away this feeling
Knowing now full well that all we've done has been misleading
and we might as well be dead
might as well be dead
might as well be dead
Gå hit och kolla på Youtube, eller kolla nedan (blir bättre med HQ om ni följer länken och klickar på HQ-knappen i filmrutan). Jag kommer snart att lägga upp en mp3:a.
Den här låten växte verkligen fram i steg. Det började med att jag hittade en synt som lät som det japansk-kinesiska instrumentet shou, även kallat munorgel. Tonerna ur en shou är väldigt skira, högfrekventa och rätt skärande, och är det tidigaste instrumentet som polyfonisk musik har skrivits för. Idag används shou främst i shintoritualer, där det ackompanjerar andra instrument med så kallade klusterackord, alltså ackord med täta intervall. Det finns inte ord för hur vackert jag tycker att det låter.
Jag minns inte riktigt namnet, men det fanns en kejsare som förbjöd alla andra instrument i hovet för att det helt enkelt var fulländat (i hans mening)... Jag satt ett litet tag och lekte med synten och lade klusterackord och märkte att det fanns en gräns på fem toner för polyfoni, och sedan ersätts den äldsta tonen med den man lägger till. Så länge man håller fem toner blir tonövergångarna direkta, och annars "sväller" de fram. Det blev då en kul grej att planera vilka toner som skulle komma direkt och vilka som skulle svepa in. Oj, vad nördigt det blir. =)
Sedan spelade jag in när jag satt och improviserade och försökte lägga en sångmelodi - instrumenttonerna var snygga, men det var alldeles för fritt rytmiskt sett för att kunna göra något som folk bortsett från mig skulle kunna tycka om, så då stuvade jag om rytmerna och slaktade ordentligt.
Slutresultatet är alltså mer arbetat än vad jag trodde att det skulle bli, men det är nog bara bra!
Yours truly spelar även lite trummor (med kraftigt bitcruncherfilter)! =)
Jag skulle vilja be er om en tjänst: Skulle ni kunna kommentera om basen gör att det blir fula "fladder" när sången ligger nära i ton? Detsamma gäller subbas-tonen vid 01:35.
Mina små datorhögtalare står och skallrar vid första bastonen, så de går inte att lita på, men som vanligt låter det jäääättebra i hörlurar!! ;D
Även om ljudbilden är så naken, var det riktig process att få rytmiken att låta vettig - se om ni kan hitta polyrytmerna! Yes! =D
Text:
Give me a reaction When it's time when it's time
I need to get myself some headspace some order
I need a reaction reaction disorder
I need my blood to boil my blood to boil
And to tell everyone I've loved I love them still
The blood pumps through my heart it wants to give up
but I won't let it let it let it
No, the power surge in my bones is not electric
It consumes me Feeds on me Eats me
You and I are liars but for once let's tell the truth
Let's take this inside and show everyone we mean it
If they'd let me have my way
They'd be wheeling out the corpses
Living dead on office chairs
My mind's made up
Have you learned your lesson
In never and a day they'll see us swinging
Hide the truth from everyone and keep it close inside
until you feel you've been ignored too long
Never trade away this feeling
Knowing now full well that all we've done has been misleading
and we might as well be dead
might as well be dead
might as well be dead
Gå hit och kolla på Youtube, eller kolla nedan (blir bättre med HQ om ni följer länken och klickar på HQ-knappen i filmrutan). Jag kommer snart att lägga upp en mp3:a.
söndag, juni 07, 2009
"Mistakes"
Jag har halvt på skoj anammat namnet Fasa för när jag lägger upp saker på nätet, och den här gången passar det.
Det var en mardröm att mixa ljudet på min nya låt så att kanalnivåerna var jämna och fina, då det är våldsamt mycket låga frekvenser (lugn bara, inget oväsen - faktiskt t.ex. helt utan trummor! oO). I hörlurar låg jag skönt invaggad i en ordentligt ljudvagga av muller, men när jag lyssnade genom mina små fjuttiga datorhögtalare var det inte mycket kvar.
Sången i början ska ligga rätt ensamt, men det var nu "like a sore thumb" och ett antal sura toner visade sig! Bra lärdom, alltså!
Nu finns det bara ett gäng mer eller mindre sura kväk kvar som döljs när man drar upp volymen, men jag ser det som en demo. =)
Jag kan konstatera att det var riktigt svårt att sjunga över den där bakgrunden:
1) Tajmingen är knepig. Med en metronom påslagen ligger sången rakt på, men på grund av de väldigt mjuka, mörka anslagen och att fasinterferensen gör att ljudet subtilt går lite upp och ner, så låter det olika beroende på hur instrumentens klang påverkar varandra.
2) Det är svårt att pricka toner. Punkt. =)
Jag bara testat att lyssna på mina två ljudsystem, men om ni tycker att det låter helt konstigt kan ni kanske lämna en kommentar. Det är dock meningen att det ska bli rätt tjockt i basregistret.
Jag skrev texten som en historia som de flesta nog känner igen sig i och som är en del av livet: Att bli övergiven, men också att överge.
Text:
Where is all that I've been given
Did it all just fade and turn to dust
It's always something or the other
Cord around my neck; I knew it all
Come home and see the broken glass
Come home and smell the fear
Come home and still these shaking hands
Come home and stay a while
In a dream I saw the future
I didn't wanna know what I had done
To every end was a beginning
What a way to have it torn away
Lay down and taste the bitter earth
Lay down and scrape the soil
Lay down and see what you've become
Lay down and see the truth
Who should ask for who's forgiveness
Wonder if I'll ever know the answer
You turned your back; I let you do it
What a way to have it torn away
All those we leave behind
Stand up
Be seen
And while we still have time
Bow down
To them
And when the sun goes out
See me
Feel me
And when our time is up
Sign out
Be free
Gå gärna till min YouTubesida här, så kanske den visas i högre kvalitet (tryck på HQ-knappen i nederkant på bilden) - den låter absolut bäst så okomprimerad som möjligt, särskilt i slutet. Och minns: Hörlurar på!! =)
Ha det!
Det var en mardröm att mixa ljudet på min nya låt så att kanalnivåerna var jämna och fina, då det är våldsamt mycket låga frekvenser (lugn bara, inget oväsen - faktiskt t.ex. helt utan trummor! oO). I hörlurar låg jag skönt invaggad i en ordentligt ljudvagga av muller, men när jag lyssnade genom mina små fjuttiga datorhögtalare var det inte mycket kvar.
Sången i början ska ligga rätt ensamt, men det var nu "like a sore thumb" och ett antal sura toner visade sig! Bra lärdom, alltså!
Nu finns det bara ett gäng mer eller mindre sura kväk kvar som döljs när man drar upp volymen, men jag ser det som en demo. =)
Jag kan konstatera att det var riktigt svårt att sjunga över den där bakgrunden:
1) Tajmingen är knepig. Med en metronom påslagen ligger sången rakt på, men på grund av de väldigt mjuka, mörka anslagen och att fasinterferensen gör att ljudet subtilt går lite upp och ner, så låter det olika beroende på hur instrumentens klang påverkar varandra.
2) Det är svårt att pricka toner. Punkt. =)
Jag bara testat att lyssna på mina två ljudsystem, men om ni tycker att det låter helt konstigt kan ni kanske lämna en kommentar. Det är dock meningen att det ska bli rätt tjockt i basregistret.
Jag skrev texten som en historia som de flesta nog känner igen sig i och som är en del av livet: Att bli övergiven, men också att överge.
Text:
Where is all that I've been given
Did it all just fade and turn to dust
It's always something or the other
Cord around my neck; I knew it all
Come home and see the broken glass
Come home and smell the fear
Come home and still these shaking hands
Come home and stay a while
In a dream I saw the future
I didn't wanna know what I had done
To every end was a beginning
What a way to have it torn away
Lay down and taste the bitter earth
Lay down and scrape the soil
Lay down and see what you've become
Lay down and see the truth
Who should ask for who's forgiveness
Wonder if I'll ever know the answer
You turned your back; I let you do it
What a way to have it torn away
All those we leave behind
Stand up
Be seen
And while we still have time
Bow down
To them
And when the sun goes out
See me
Feel me
And when our time is up
Sign out
Be free
Gå gärna till min YouTubesida här, så kanske den visas i högre kvalitet (tryck på HQ-knappen i nederkant på bilden) - den låter absolut bäst så okomprimerad som möjligt, särskilt i slutet. Och minns: Hörlurar på!! =)
Ha det!
torsdag, maj 28, 2009
Fasa - R.I.P.
Nu är det ju så att bara ett fåtal vet om Fasas existens, men nu är det så att hon existerar än mindre.
Okej, hon bodde i Svartfalksskogen och skapade oreda; spred vansinne och hade sig. Två äventyrare (som sagt tidigare - jag nämner tills vidare inga namn) tog sig in skogen, charmade lokalbefolkningen och konfronterade Fasa. De inblandade slogs episkt och (long story short) en av äventyrarna satte en massiv blixt i fejset på Fasa när hon brottades med en heltatuerad, höftskynkklädd man med en stor bronsskål.
Återberättandet gör inte riktigt det hela rättvisa, men de inblandade förstår säkert.
Vila i frid, Fasa - världen är en bättre plats nu när du är aska.
/SL
Återberättandet gör inte riktigt det hela rättvisa, men de inblandade förstår säkert.
Vila i frid, Fasa - världen är en bättre plats nu när du är aska.
/SL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
