Into the Glow

Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").

Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...

Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.


Text:

The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go

They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well

Hold my hand until the end
I will never see your face again

Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow

He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?

Hold my hand until the end
I will never see see your face again

So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow



Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!

Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.

Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!

David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.

Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!

Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.

Shoegazer

Fyyyy fasen vad obra det är med vintermörkret! Jag kanske måste slänga upp all julbelysning i förtid så att inte oknytten tar mig. Fasa tycker dock att svärtan inspirerar, så snart kommer en ny låt att dyka upp! Jag är klar med det mesta, så nu ska det putsas och donas med ett par fler verser, men annars har jag nåt i hästväg.

Arbetsnamnet är "Shoegazer", alltså genren med våldsamt mycket dist och reverb, spelad av folk med ansiktet fullt av fettig lugg, men den går igenom ett par genretwists, så jag vet inte vad som skulle beteckna den bäst.

Refrängen gör att Embrace the Infinite, som gick under arbetsnamnet "Epic" nog får gå och lägga sig tidigt, och där har vi Henrik som vrålar loss! Jag har faktiskt inte ens försökt få till en rockigare röst, någonsin, men det var för att jag inte riktigt vågade ta ut svängarna och föra oväsen. Nu däremot får grannarna höra både ett och annat brunstvrål.

Det var ett ordentligt tag sen jag skrev på bloggen, men man vill ju inte tumma på den höga kvaliteten! =D
Må väl allihopa!

DJ Särv-Joha ft. Söder-Enok

Som jag tidigare skrivit om här, har jag fått mitt musikprogram att verka stabilt, och efter ett par timmars hårt slit, och med Polaren Pers vokala insatser, kan jag nu presentera det senaste inom Sápmi-reggaeton!

Elden - denna vår mest fantastiska uppfinning... Den förtjänar en liten applåd från var och en, eller hur? Just det: en applåd för elden! Kom igen nu, det är det minsta ni kan göra för att fira denna grundläggande del av vår arts överlevnad och spirande!

Lyssna och njut!

Eeeeeepic!!!!

Nu ni! Förbered er på det mest episka ni hört sedan Dackefejden!
Antingen har ni kommit över en mp3-fil, eller så kan ni kolla här.

Bakom 20 (just det!) körröster har ni nöjet att höra min nya fina gitarr. Låten har jag dragit ihop på två dagar (när inspirationen kommer, då kommer den) och är introt, eller kanske mer korrekt första låten till ”The Enchanted Cavity of the Drejgon Queen” – mitt, Per och Martins Magnum Opus vad gäller texten. Den skrevs långt bak i tiden (hösten 2003, såvitt jag minns), men har först nu blivit aktuell att spela in. Den är otroligt kitschig, men jag kan inte dra mig att skriva kass musik till den, för man måste ju kunna lyssna på den.

Förlagan är alla de powermetalband vars texter handlar om riddare, svärd, stål och trollkarlar, så på ett sätt är ”Enchanted...” en parodi på den genren som ”Rawr” var på eurotechno och rave. Jag blev så stolt över mig själv när jag släpade fram mina latinkunskaper för kören – METAAAAL!!

Text (så här långt, verbatim med felstavningar och allt):

O Mighty warrior in the King’s Vision
His Majesty has foretold your mighty Destiny.
To wreck hejvoc on the Ancient Land of Dark of Terrorness!
Fly, mighty warrior, into the Sky.
Eternal Vortex be with you…

Manlig manskör

Cedo maiori
Hoc est Arr-Thor
nulli secundus
Arr-Thor
eum laudabimus
aut vincere aut mori

”Jag viker för den större mannen
Här är Arr-Thorr
Ingen är hans bättre
Arr-Thorr
Vi skall prisa honom
Segra eller dö”

Vessel

Jag är lite nervös över hur pretentiös jag kommer att låta när skriver det här inlägget, men jag har nu blivit klar med en låt som heter "Vessel" och är rätt dugligt nöjd. =)

Saken är att jag känner att all musik jag gjort hittills har varit en resa för att komma till den här låten. Den har i och för sig bara tagit en vecka att göra, men det har varit en väldigt produktiv sådan. Det började med att jag satt och plinkade med min akustiska gitarr, sen kom jag på en liten melodi och gick och la mig.

*Ping*
Textrader började formas mitt i natten, och jag skrev ner dem och somnade igen. Dagen efter spelade jag in ett skelett till en lös låtstruktur (med distad nylonsträngad gitarr... låter så otroligt dåligt). Snällt nog fick jag låna brorsans elgitarr över helgen och det är sjuuuuukt vad inspirerad man blir av att ha rätt verktyg till uppgiften i fråga! Det avgör saken - jag måste köpa en elgitarr!

Vessel är allt utom minimalistisk: 36 ljudspår full av gött-gött och (nästan) bokstavligen en miljard melodier, stämmor och lager (men trots det slaktade jag väldigt mycket ^^). Om ni lyssnar, ta ett par gånger och lyssna efter sånt som ligger i bakgrunden - jag tackar Devin Townsend för lager-på-lager-principen.
Tidigare idag hade jag den stora äran att få min bror att komma som någon annan Zorro och spela in ett helt sjuksnyggt solo (börjar 3:40 i låten) istället för att dansa salsa. Gött. *Lolololmaotserolf!*
Nedan ser ni en bild på hur låten ser ut i kondenserad form, spår för spår.


Egentligen spelar jag inte så bra gitarr, men när man väl sitter och nöter vid datorn lär man sig en hel del. Utan tvekan svårast var att sätta riffet som ligger under brorsans solo. Lyssna - sjuuutakt! Fraseringen är galet synkoperad (skum), så jag satt och svor hur länge som helst, men det var ju vad jag ville ha.^^ Basen är jag bättre på, så jag kände mig som värsta Meshuggahkillen när det lät ok.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg är jag grymt nöjd med texten också. Oj vad självgod jag låter, men jag är bara nyförälskad - om ett litet tag kommer irritationen som vanligt. ;)
Som den lille nykteristen jag är var det bland det närmaste jag kommit till ett riktigt rus när jag ändrade den sista raden till något så enkelt som dess nuvarande form och kom på hur låten skulle sluta. *ryyyyys* Ibland är det riktigt kul att skriva musik. =)
Vad den betyder låter jag vara osagt, men jag tror att jag kan skönja ett mönster i varför jag skriver. Jag försökte hålla nere omtagningarna på sången, för att trots någon halvsur ton någonstans menar jag varje ord.

Ta nu och lyssna i hörlurar eller på schyssta högtalare och dra upp volymen lite grann.
UPPDATERING: Här finns Vessel på Youtube - äntligen.

VESSEL:

Your time has come
Beautiful vessel
As the waters flow

What was is gone
Beautiful vessel
Your cage is open wide

All that we have said and done
And everything between us
What a waste

I made a promise
Beautiful vessel
To never leave your side

What use is there in crying
I always knew you would

Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity

Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know

And if you'd take me
I would let go

This pain is human
Beautiful vessel
But the wounds will never close

And there will be no end
Until someone reassures me
It's alright

Be the first to see
How many dreams there are beyond
If your heart can see into infinity

Go ahead and see
If the light shines where you go
I would die for you to let me know

I am
You were
So far away
I hope you're better now
It's over
It's over now
I'm so afraid
This fear's so human
So vulgar
So beautiful
But I'll manage I'll manage I'll manage

This song is over
But I'll sing for you
I will wait for you
Everything must end
But I am

Uppdatering

Styrde upp Embrace the Infinite idag! Lyckades få upp volymen en del, då jag vill att den ska vara stor och maffig. Den observante kan även ha hört att klockorna som kommer halvvägs in i låten skapade ett knaster eller ett klickande missljud. Nu är det borta i alla fall. =)
Jag tyckte att "hjärtslagen" lät alldeles för kantiga och sprakiga, så jag lade på en lätt reverbeffekt och mjukade således till ljudet - mycket bättre.

Om ett tag kan jag alltså bidra med putsade versioner av låtarna - härnäst: Mistakes, som jag genuint tycker om själv, men som jag alltid har stört mig på pga att sången låter vek och lite trevande. Jag ska försöka hålla kvar stämningen och originalkänslan, men få det att låta som att jag faktiskt menar vad jag sjunger.

Därefter kommer In your head, som jag måste göra ett par ordentliga ändringar i, för jag tycker verkligen att låten som komposition är bland mina favoriter, trots att den är så avskalad, men den går knappt att lyssna på... Basen och sången ligger i samma register och bildar värsta skakningarna, och den basen är så otroooligt tät att jag faktiskt får lätt tandvärk när jag lyssnar i hörlurar! Inte ett bra tecken. =)

Jag har så mycket som ligger på lut angående låtidéer jag vill få ur mig, men det känns som att jag kommer att behöva en elgitarr för det. Nästa steg blir alltså att skaffa en schysst gitarr och spela in vad jag tror kommer att bli rätt ok. ;)

Det största problemet just nu är att jag håller på att bli galen för att min dator verkar paja. OVÄNTAT!!! Jag har inga bra erfarenheter av att köpa/äga dator. Alla har pajat oförklarligen, min superburk gick ju sönder två timmar efter att jag packade upp den... Helt... otroligt.

Still, mustn't grumble...

Pigeons

Pust och stånk! Jag blev klar med en ny låt för ett par timmar sedan efter typ två veckors arbete till och från. Det skulle verkligen vara grymt om man var en vettig sångare, men man tager vad man haver... Efter ett visst antal tagningar blir jag rätt... tolerant vad gäller min egen prestation. ^^ Se det som en skiss för när jag orkar ordna till sången.

Som vanligt är det ett infernaliskt jobb att försöka balansera ljudnivåerna mellan olika högtalarsystem, men nu (efter mycket om och men) är den optimerad för min iPod - så det så! Den är på många sätt rätt meckig, med ca 32 kanaler (rekord!) och en massa skoj pålägg, men är man ett Devin Townsend-fan, så är man. Drog även fram basen för den här (syntbasar har aldrig samma känsla) det var faktiskt den där japanen ett par inlägg sedan som inspirerade mig (trots att låten i sig inte har några likheter)!

Texten handlar i stora drag, utan att spoila alldeles för mycket, om hur frustrerad jag blir över allas vår ovilja att se andras lidande och göra något. Vi bryr oss om våra närmaste (och inte alltid ens dem) och framför allt oss själva. Det är svårt att överföra en annan varelses upplevelse på sig själv, men även om vi kan, så är det lättare att vifta bort det, än att faktiskt göra något.

Pigeons:

They're the dirt beneath your feet
You'd be better off without them

I present to you the answer
Everybody stands alone

In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard

Winning smile and social code
Any weakness tucked away

Bloody pieces on your doorstep
Roll your eyes and walk away

In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard

Kill them all
and let God pick up the pieces
One rule for next of kin
and another for your neighbour

Kill them all
Oh, we're so quick to forget
that it's really not that simple
Tomorrow's got your name
Kill them all


Karmabonus till dem som hör vad som sägs i slutet.
Ska fixa mp3:or, men här är den på Youtube.

Sommar och sol

Vad är det för besvärlig värld man lever i om allt trist OCH kul man tar sig för håller en från att vara kreativ? Nu är det ju absolut inte särskilt hemskt att umgås med kompisar och vara ute i solen (när den fortfarande syntes till...), men jag får en lite frustrerande känsla av att tiden som vanligt inte räcker till. Visst är det jobbigt när man vill en sån massa? =)

Nu när jag väl kommit i stämning och jag har plitat ner huvudsaken av en låt börjar datorn strula. Det är väl dokumenterat att datorer kollapsar bara jag kommer i närheten av dem, men det värsta är när man är mitt i arbetet och man inte kan få ur sig det man vill bara pga en bugg. Jag ska dock slita för att ordna problemet, så strax, vet ni. Strax...

"Mistakes"

Jag har halvt på skoj anammat namnet Fasa för när jag lägger upp saker på nätet, och den här gången passar det.

Det var en mardröm att mixa ljudet på min nya låt så att kanalnivåerna var jämna och fina, då det är våldsamt mycket låga frekvenser (lugn bara, inget oväsen - faktiskt t.ex. helt utan trummor! oO). I hörlurar låg jag skönt invaggad i en ordentligt ljudvagga av muller, men när jag lyssnade genom mina små fjuttiga datorhögtalare var det inte mycket kvar.
Sången i början ska ligga rätt ensamt, men det var nu "like a sore thumb" och ett antal sura toner visade sig! Bra lärdom, alltså!
Nu finns det bara ett gäng mer eller mindre sura kväk kvar som döljs när man drar upp volymen, men jag ser det som en demo. =)
Jag kan konstatera att det var riktigt svårt att sjunga över den där bakgrunden:
1) Tajmingen är knepig. Med en metronom påslagen ligger sången rakt på, men på grund av de väldigt mjuka, mörka anslagen och att fasinterferensen gör att ljudet subtilt går lite upp och ner, så låter det olika beroende på hur instrumentens klang påverkar varandra.
2) Det är svårt att pricka toner. Punkt. =)
Jag bara testat att lyssna på mina två ljudsystem, men om ni tycker att det låter helt konstigt kan ni kanske lämna en kommentar. Det är dock meningen att det ska bli rätt tjockt i basregistret.

Jag skrev texten som en historia som de flesta nog känner igen sig i och som är en del av livet: Att bli övergiven, men också att överge.

Text:

Where is all that I've been given
Did it all just fade and turn to dust
It's always something or the other
Cord around my neck; I knew it all

Come home and see the broken glass
Come home and smell the fear
Come home and still these shaking hands
Come home and stay a while

In a dream I saw the future
I didn't wanna know what I had done
To every end was a beginning
What a way to have it torn away

Lay down and taste the bitter earth
Lay down and scrape the soil
Lay down and see what you've become
Lay down and see the truth

Who should ask for who's forgiveness
Wonder if I'll ever know the answer
You turned your back; I let you do it
What a way to have it torn away

All those we leave behind
Stand up
Be seen
And while we still have time
Bow down
To them

And when the sun goes out
See me
Feel me
And when our time is up
Sign out
Be free


Gå gärna till min YouTubesida här, så kanske den visas i högre kvalitet (tryck på HQ-knappen i nederkant på bilden) - den låter absolut bäst så okomprimerad som möjligt, särskilt i slutet. Och minns: Hörlurar på!! =)

Ha det!