Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").
Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...
Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.
Text:
The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go
They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well
Hold my hand until the end
I will never see your face again
Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?
Hold my hand until the end
I will never see see your face again
So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow
Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!
Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.
Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!
David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.
Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!
Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.
Visar inlägg med etikett Cubase. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cubase. Visa alla inlägg
måndag, november 29, 2010
onsdag, maj 05, 2010
Rise and Shine!
Mitt nya magnum opus i kortformat. Vanligtvis brukar det jag spelar in ligga på runt 6-7 minuter, men att vara kortfattad kan vara en dygd - om inte annat för att lyssnaren inte hinner tröttna under tiden (ta i trä). Den är mycket snabbare än mina gamla grejer också. Min bekvämlighetszon ligger garanterat på exakt 120 bpm, och ibland kan det vara utmanande att försöka sig på något annat. Rise and Shine ligger på 185 bpm (intresseklubben antecknar), vilket resulterade i mängder av mjölksyra vid gitarrspelandet.
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
Jag försökte så mycket som möjligt att undvika att klippa och klistra bland inspelningarna för att behålla känslan, och jag kan säga att jag stod och spelade gitarr med 100% inlevelse och såg grymt involverad ut... Allt som låter som syntar är gitarr, förresten! Det distade verskompet på gitarr var bland det jobbigaste jag spelat in, eftersom att varje anslag är på nedåtslag och att det blir grymt jobbigt att hålla det på samma intensitet en längre tid och samtidigt hålla det tajt. Allt jag spelar in är en läroprocess, då jag inte ser mig själv som en duktig gitarrist, utan att jag använder vad som helst för att att uppnå det jag vill höra och då helt enkelt får lära mig att spela det.
Basen var dock grymt festlig att spela in och är kanske det jag enskilt gillar mest med inspelningen. Den foffar på rätt bra och är inte bara grundtonen i ackordet hela tiden, utan går över halsen och tar lite schyssta vändningar (tycker jag själv). När jag vill känna mig som en riktig rockstjärna brukar jag sätta på Mute Math – Chaos och sparka in i refrängen, så jag antar att jag tappade in i den ådran för att få den rätta känslan. Fasen vad kul det att lira! =D
Om ni undrar vad Rise and Shine handlar om, så får ni först sätta er och läsa med medan musiken går. (Inbäddningen för videon blir ful pga videostorleken, men jag hoppas innerligt att ni överlever)
Text:
This dream leaves me confused
I dream
I overdose on imagery
I twist and turn
I burn
Illusion is my game
I seem
To overcome and satisfy
To overthrow
I learn
Why does it happen to me?!
We'll give you everything you want (x4)
We'll give you everything but love
I've lost my sense of self
I feed
To live
To be
Jaha, vad ska detta då betyda? Kanske (förhoppningsvis) leder orden och musiken tankarna till något relevant för lyssnaren (du), och all heder åt den som vågar skriva vad detta något är i kommentarerna. Annars följer här en spoiler ;)
För mig finns det två källor till vad jag kände när jag skrev den, och först och främst handlar den om mina extremt kraftiga drömmar och hur de får mig att känna mig. När jag drömde att jag och min älskade i drömmen var på väg mot döden i form av horder av känslolösa mördare, begrundade jag på allvar hur vi skulle ta livet av oss innan de kunde få tag i oss, och slutade våra dagar i varandras famn inandandes ångorna från bensinindränkta handdukar virade runt huvudet. Jag har aldrig några som helst självmordstankar, utan tycker förstås att livet är till för att levas, men det påverkade mig hur verkligt jag kände mig tvingad av situationen att göra något sånt, och hur jag som vaken kände att jag låg bakom att ha dödat min älskade. Extremt förvirrande.
Annars är drömvärlden ju i bästa fall något man kan kontrollera eller bara hänge sig åt, och då kan det kännas som att det sista man vill göra är att stiga upp ur sängen; ut ur sin mest privata domän och ut i den mondäna verkligheten.
Den andra inspirationskällan är ordentligt privat, men vad är en blogg om inte ett extremt exhibitionistiskt verktyg, och vad skulle den vara om man inte kunde vara lite privat? ;)
Det finns få helveten jobbigare än att känna sig överflödig inför ens vänner, familj och bara främlingar, och som arbetslös är det lätt att falla i den fällan.
När så mycket i livet hänger på att visa sig stark och kapabel, och den styrkan leder till att man får ett avlönat arbete, så innebär det ju att något måste fattas den som inget har. Så mycket går ut på att visa upp en fasad: CV:t måste läggas upp för att maskera eventuella perioder utan aktivitet som arbetsgivaren kan tycka är relevant; Förhandlingar om tider, löner... Så mycket är yta, och den vinner, som kan presentera sig bäst. De som har jobb ska inte känna att jag förolämpar dem - vi pratar om något så basalt som känslor.
När man sitter och pinas innanför ens fyra väggar utan att ha något att visa upp blir jag så otroligt avundsjuk på det andra har, att folks glädje blir min olycka. Det är ju självklart det allra sista jag vill, men så fungerar världen, och hamnar man utanför systemet så krävs det så mycket energi, viljekraft och framtidstro att den som glatt ropar att ”det måste vara skönt att ha en så lång semester” eller ”upp och hoppa!” på ett sätt (kanske lyckligt ovetande) slår på den som redan ligger.
Thus endeth the lecture.
Jag har fått jättesnälla kommentarer av en del redan, och det värmer verkligen! We're in this together. Snälla, säg gärna om ni tycker att det finns något som ni tycker borde ordnas – t.ex. om basen ligger för högt eller om ni tycker att jag sjungit som en kråka på någon del. Jag arbetar fortfarande på ljudnivåerna, så snart blir jag helt nöjd själv! =D
torsdag, april 08, 2010
DJ Särv-Joha ft. Söder-Enok
Som jag tidigare skrivit om här, har jag fått mitt musikprogram att verka stabilt, och efter ett par timmars hårt slit, och med Polaren Pers vokala insatser, kan jag nu presentera det senaste inom Sápmi-reggaeton!
Elden - denna vår mest fantastiska uppfinning... Den förtjänar en liten applåd från var och en, eller hur? Just det: en applåd för elden! Kom igen nu, det är det minsta ni kan göra för att fira denna grundläggande del av vår arts överlevnad och spirande!
Lyssna och njut!
Elden - denna vår mest fantastiska uppfinning... Den förtjänar en liten applåd från var och en, eller hur? Just det: en applåd för elden! Kom igen nu, det är det minsta ni kan göra för att fira denna grundläggande del av vår arts överlevnad och spirande!
Lyssna och njut!
torsdag, april 01, 2010
We're back, baby!
Komplett har gått med på att mitt strömaggregat var felaktigt; mitt nuvarande fungerar; ljudkortet funkar; Windows 7 är så mycket bättre än Vista; ny installation av Cubase (mitt musikprogram). *aaaaaahhhhh...* :):):)
Ska se om jag inte kan köpa på mig ett stort matförråd och stänga in mig efter påsken. Great days!
Ska se om jag inte kan köpa på mig ett stort matförråd och stänga in mig efter påsken. Great days!
tisdag, november 24, 2009
Eeeeeepic!!!!
Nu ni! Förbered er på det mest episka ni hört sedan Dackefejden!
Antingen har ni kommit över en mp3-fil, eller så kan ni kolla här.
Bakom 20 (just det!) körröster har ni nöjet att höra min nya fina gitarr. Låten har jag dragit ihop på två dagar (när inspirationen kommer, då kommer den) och är introt, eller kanske mer korrekt första låten till ”The Enchanted Cavity of the Drejgon Queen” – mitt, Per och Martins Magnum Opus vad gäller texten. Den skrevs långt bak i tiden (hösten 2003, såvitt jag minns), men har först nu blivit aktuell att spela in. Den är otroligt kitschig, men jag kan inte dra mig att skriva kass musik till den, för man måste ju kunna lyssna på den.
Förlagan är alla de powermetalband vars texter handlar om riddare, svärd, stål och trollkarlar, så på ett sätt är ”Enchanted...” en parodi på den genren som ”Rawr” var på eurotechno och rave. Jag blev så stolt över mig själv när jag släpade fram mina latinkunskaper för kören – METAAAAL!!
Text (så här långt, verbatim med felstavningar och allt):
O Mighty warrior in the King’s Vision
His Majesty has foretold your mighty Destiny.
To wreck hejvoc on the Ancient Land of Dark of Terrorness!
Fly, mighty warrior, into the Sky.
Eternal Vortex be with you…
Manlig manskör
Cedo maiori
Hoc est Arr-Thor
nulli secundus
Arr-Thor
eum laudabimus
aut vincere aut mori
”Jag viker för den större mannen
Här är Arr-Thorr
Ingen är hans bättre
Arr-Thorr
Vi skall prisa honom
Segra eller dö”
Antingen har ni kommit över en mp3-fil, eller så kan ni kolla här.
Bakom 20 (just det!) körröster har ni nöjet att höra min nya fina gitarr. Låten har jag dragit ihop på två dagar (när inspirationen kommer, då kommer den) och är introt, eller kanske mer korrekt första låten till ”The Enchanted Cavity of the Drejgon Queen” – mitt, Per och Martins Magnum Opus vad gäller texten. Den skrevs långt bak i tiden (hösten 2003, såvitt jag minns), men har först nu blivit aktuell att spela in. Den är otroligt kitschig, men jag kan inte dra mig att skriva kass musik till den, för man måste ju kunna lyssna på den.
Förlagan är alla de powermetalband vars texter handlar om riddare, svärd, stål och trollkarlar, så på ett sätt är ”Enchanted...” en parodi på den genren som ”Rawr” var på eurotechno och rave. Jag blev så stolt över mig själv när jag släpade fram mina latinkunskaper för kören – METAAAAL!!
Text (så här långt, verbatim med felstavningar och allt):
O Mighty warrior in the King’s Vision
His Majesty has foretold your mighty Destiny.
To wreck hejvoc on the Ancient Land of Dark of Terrorness!
Fly, mighty warrior, into the Sky.
Eternal Vortex be with you…
Manlig manskör
Cedo maiori
Hoc est Arr-Thor
nulli secundus
Arr-Thor
eum laudabimus
aut vincere aut mori
”Jag viker för den större mannen
Här är Arr-Thorr
Ingen är hans bättre
Arr-Thorr
Vi skall prisa honom
Segra eller dö”
onsdag, augusti 26, 2009
Pigeons
Pust och stånk! Jag blev klar med en ny låt för ett par timmar sedan efter typ två veckors arbete till och från. Det skulle verkligen vara grymt om man var en vettig sångare, men man tager vad man haver... Efter ett visst antal tagningar blir jag rätt... tolerant vad gäller min egen prestation. ^^ Se det som en skiss för när jag orkar ordna till sången.
Som vanligt är det ett infernaliskt jobb att försöka balansera ljudnivåerna mellan olika högtalarsystem, men nu (efter mycket om och men) är den optimerad för min iPod - så det så! Den är på många sätt rätt meckig, med ca 32 kanaler (rekord!) och en massa skoj pålägg, men är man ett Devin Townsend-fan, så är man. Drog även fram basen för den här (syntbasar har aldrig samma känsla) det var faktiskt den där japanen ett par inlägg sedan som inspirerade mig (trots att låten i sig inte har några likheter)!
Texten handlar i stora drag, utan att spoila alldeles för mycket, om hur frustrerad jag blir över allas vår ovilja att se andras lidande och göra något. Vi bryr oss om våra närmaste (och inte alltid ens dem) och framför allt oss själva. Det är svårt att överföra en annan varelses upplevelse på sig själv, men även om vi kan, så är det lättare att vifta bort det, än att faktiskt göra något.
Pigeons:
They're the dirt beneath your feet
You'd be better off without them
I present to you the answer
Everybody stands alone
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Winning smile and social code
Any weakness tucked away
Bloody pieces on your doorstep
Roll your eyes and walk away
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Kill them all
and let God pick up the pieces
One rule for next of kin
and another for your neighbour
Kill them all
Oh, we're so quick to forget
that it's really not that simple
Tomorrow's got your name
Kill them all
Karmabonus till dem som hör vad som sägs i slutet.
Ska fixa mp3:or, men här är den på Youtube.
Som vanligt är det ett infernaliskt jobb att försöka balansera ljudnivåerna mellan olika högtalarsystem, men nu (efter mycket om och men) är den optimerad för min iPod - så det så! Den är på många sätt rätt meckig, med ca 32 kanaler (rekord!) och en massa skoj pålägg, men är man ett Devin Townsend-fan, så är man. Drog även fram basen för den här (syntbasar har aldrig samma känsla) det var faktiskt den där japanen ett par inlägg sedan som inspirerade mig (trots att låten i sig inte har några likheter)!
Texten handlar i stora drag, utan att spoila alldeles för mycket, om hur frustrerad jag blir över allas vår ovilja att se andras lidande och göra något. Vi bryr oss om våra närmaste (och inte alltid ens dem) och framför allt oss själva. Det är svårt att överföra en annan varelses upplevelse på sig själv, men även om vi kan, så är det lättare att vifta bort det, än att faktiskt göra något.
Pigeons:
They're the dirt beneath your feet
You'd be better off without them
I present to you the answer
Everybody stands alone
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Winning smile and social code
Any weakness tucked away
Bloody pieces on your doorstep
Roll your eyes and walk away
In your heart you know
that you deserve
The sunrise The sunlight
and to be heard
Kill them all
and let God pick up the pieces
One rule for next of kin
and another for your neighbour
Kill them all
Oh, we're so quick to forget
that it's really not that simple
Tomorrow's got your name
Kill them all
Karmabonus till dem som hör vad som sägs i slutet.
Ska fixa mp3:or, men här är den på Youtube.
söndag, juni 07, 2009
"Mistakes"
Jag har halvt på skoj anammat namnet Fasa för när jag lägger upp saker på nätet, och den här gången passar det.
Det var en mardröm att mixa ljudet på min nya låt så att kanalnivåerna var jämna och fina, då det är våldsamt mycket låga frekvenser (lugn bara, inget oväsen - faktiskt t.ex. helt utan trummor! oO). I hörlurar låg jag skönt invaggad i en ordentligt ljudvagga av muller, men när jag lyssnade genom mina små fjuttiga datorhögtalare var det inte mycket kvar.
Sången i början ska ligga rätt ensamt, men det var nu "like a sore thumb" och ett antal sura toner visade sig! Bra lärdom, alltså!
Nu finns det bara ett gäng mer eller mindre sura kväk kvar som döljs när man drar upp volymen, men jag ser det som en demo. =)
Jag kan konstatera att det var riktigt svårt att sjunga över den där bakgrunden:
1) Tajmingen är knepig. Med en metronom påslagen ligger sången rakt på, men på grund av de väldigt mjuka, mörka anslagen och att fasinterferensen gör att ljudet subtilt går lite upp och ner, så låter det olika beroende på hur instrumentens klang påverkar varandra.
2) Det är svårt att pricka toner. Punkt. =)
Jag bara testat att lyssna på mina två ljudsystem, men om ni tycker att det låter helt konstigt kan ni kanske lämna en kommentar. Det är dock meningen att det ska bli rätt tjockt i basregistret.
Jag skrev texten som en historia som de flesta nog känner igen sig i och som är en del av livet: Att bli övergiven, men också att överge.
Text:
Where is all that I've been given
Did it all just fade and turn to dust
It's always something or the other
Cord around my neck; I knew it all
Come home and see the broken glass
Come home and smell the fear
Come home and still these shaking hands
Come home and stay a while
In a dream I saw the future
I didn't wanna know what I had done
To every end was a beginning
What a way to have it torn away
Lay down and taste the bitter earth
Lay down and scrape the soil
Lay down and see what you've become
Lay down and see the truth
Who should ask for who's forgiveness
Wonder if I'll ever know the answer
You turned your back; I let you do it
What a way to have it torn away
All those we leave behind
Stand up
Be seen
And while we still have time
Bow down
To them
And when the sun goes out
See me
Feel me
And when our time is up
Sign out
Be free
Gå gärna till min YouTubesida här, så kanske den visas i högre kvalitet (tryck på HQ-knappen i nederkant på bilden) - den låter absolut bäst så okomprimerad som möjligt, särskilt i slutet. Och minns: Hörlurar på!! =)
Ha det!
Det var en mardröm att mixa ljudet på min nya låt så att kanalnivåerna var jämna och fina, då det är våldsamt mycket låga frekvenser (lugn bara, inget oväsen - faktiskt t.ex. helt utan trummor! oO). I hörlurar låg jag skönt invaggad i en ordentligt ljudvagga av muller, men när jag lyssnade genom mina små fjuttiga datorhögtalare var det inte mycket kvar.
Sången i början ska ligga rätt ensamt, men det var nu "like a sore thumb" och ett antal sura toner visade sig! Bra lärdom, alltså!
Nu finns det bara ett gäng mer eller mindre sura kväk kvar som döljs när man drar upp volymen, men jag ser det som en demo. =)
Jag kan konstatera att det var riktigt svårt att sjunga över den där bakgrunden:
1) Tajmingen är knepig. Med en metronom påslagen ligger sången rakt på, men på grund av de väldigt mjuka, mörka anslagen och att fasinterferensen gör att ljudet subtilt går lite upp och ner, så låter det olika beroende på hur instrumentens klang påverkar varandra.
2) Det är svårt att pricka toner. Punkt. =)
Jag bara testat att lyssna på mina två ljudsystem, men om ni tycker att det låter helt konstigt kan ni kanske lämna en kommentar. Det är dock meningen att det ska bli rätt tjockt i basregistret.
Jag skrev texten som en historia som de flesta nog känner igen sig i och som är en del av livet: Att bli övergiven, men också att överge.
Text:
Where is all that I've been given
Did it all just fade and turn to dust
It's always something or the other
Cord around my neck; I knew it all
Come home and see the broken glass
Come home and smell the fear
Come home and still these shaking hands
Come home and stay a while
In a dream I saw the future
I didn't wanna know what I had done
To every end was a beginning
What a way to have it torn away
Lay down and taste the bitter earth
Lay down and scrape the soil
Lay down and see what you've become
Lay down and see the truth
Who should ask for who's forgiveness
Wonder if I'll ever know the answer
You turned your back; I let you do it
What a way to have it torn away
All those we leave behind
Stand up
Be seen
And while we still have time
Bow down
To them
And when the sun goes out
See me
Feel me
And when our time is up
Sign out
Be free
Gå gärna till min YouTubesida här, så kanske den visas i högre kvalitet (tryck på HQ-knappen i nederkant på bilden) - den låter absolut bäst så okomprimerad som möjligt, särskilt i slutet. Och minns: Hörlurar på!! =)
Ha det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
