Into the Glow

Tragedi och förlust: Något som Fasa har kommit att representera för mig. Denna gången handlar det om något så alldagligt vad gäller låtkoncept som evakueringen av Bikiniatollens urbefolkning för att kunna testa atombombens verkan strax efter Andra världskrigets slut. Allt vad gäller förfarandet kring testerna gör mig illamående och ilsken, och för att rikta om de känslorna, skrev jag "Into the Glow" (fram tills nu har den gått under namnet Shoegazer, och under ett par timmar hette den "Lost in the Glow").

Jag hade hört talas om att Bikiniatollen var känd för just dessa tester, och läste en mer detaljerad beskrivning av vad som hände med människorna i en gammal National Geographic från 1946. I denna berättade författaren hur han och hans amerikanska kollegor i flottan hade skapat vänskapsband med folket,och samtidigt var den kristna missionen viktig - om de delade religion var det ju självklart lättare att komma överens om framtida beslut. När man sedan kom med besked att befolkningen var tvungna att lämna sitt hem på den isolerade atollen, gjorde man det säker på att folket skulle ha tillit till sina nya vänners ord. Människorna fick höra att de var hjältar för att de gjorde en stor uppoffring för världsfredens skull, och de gick med på att lämna sina hus och hem och gick ombord på flottans skepp och evakuerades till mindre obebodda öar där de inte kunde försörja sig...

Under 23 år från 1946 till 1958 gjorde man fler än 20 provsprängningar - bland annat den hemliga vätebombssprängningen Castle Bravo, som förgiftade öbor som hade flyttat tillbaka till atollen och japanska fiskare med radioaktivt nedfall - och 1969 gav USA tillbaka Bikiniatollen till urinvånarna. Nu var ju marken fullständigt förgiftad, och växter och frukt radioaktiva. Den amerikanska regeringen provade att låta befolkningen återvända till sitt hem, men efter att mödrar fick missfall, dödfödde, eller fick barn med kraftiga handikapp, förde man på nytt bort folket. Idag är alltså Bikiniatollen en plats där all mat, inklusive fisk, är en risk och en ständig påminnelse om den kollektiva våldtäkt på ett folk och deras hem som tidigare var ett tropiskt paradis.


Text:

The children, how they danced around the fire
and you were mine; the same old hopes and fears
We wouldn't let them go

They came across the sea
We welcomed our new masters
They taught us how to live, and how to trust; how to forget
They taught us well

Hold my hand until the end
I will never see your face again

Now we go
Our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow

He walked across the sky; Our new Messiah!
He shed a tear for us, an Earthbound sun
Oh God, what have You done?

Hold my hand until the end
I will never see see your face again

So now we go
our bitter tears will all run dry
We gave an inch and they took a mile
and now we know, we take a bow
Take a bow



Puh, den är tung.
Rent musikaliskt har det varit väldigt häftigt att se vilka vändningar som uppstod medan låten växte fram, för det var verkligen en ständigt växande, organisk process. Grunden lades med gitarriffet i refrängen, men jag visste inte vartåt det skulle fortsätta, så jag kände mig fast med slaskinspelningarna jag gjorde med andra gitarriff, men så när jag skulle lägga mig en kväll, lyssnade jag på Crystal Castles (tack Per, om du läser det här!) och kom på att det var ett tag sen jag använde syntar, så då släppte det!

Konceptet var väldigt svårt att förmedla i musik också, för det är ju inte en kärlekssång, och de flesta kanske inte går runt och tänker på atombomber. Känslan i den var alltså himla svårbalanserad, och den fick inte låta alldeles för snäll, och inte för rockig heller. Den handlar ju om sorg, vanmakt och förlust. Jag försökte alltså börja finstämt och sedan slå sönder den ljudbilden och ha rundgångar, trummor och ett slitigt gitarrsolo i den andra versen.

Jag gillar verkligen stämmor: stämsång, instrument i olika melodistämmor - you name it! I allt jag har spelat in hittills har jag sjungit allt själv (bortsett från en viss samisk dänga), men den här gången tog jag hjälp av Sara Hagman för att ge en annan röstkaraktär, och på vissa platser sjunger hon egna stämmor, och på andra lägger hon identiska melodier - allt för att ge fyllighet till ljudbilden. Själv tycker jag att den andra bryggan (Hold my hand until the end...) låter för jeeekla pampig, och det är mycket pga den här effekten. Props till henne!

David får verkligen gitarren att sjunga i solot efter den första refrängen, och det som hörs är han som spelar när han är förkyld - hör ni smärtan? Perfekt! Han har skills, den mannen.

Har ni nåt att invända mot vad gäller produktionen? Skriv, skriv, skriv! Tycker ni att era liv har förändrats, nu när ni hört låten? Skriv, skriv, skriv!

Ni ger mig alla stor inspiration, och jag skickar stora kramar.