Skogsande! Inlägg nr 100!

Välkommen till mitt hundrade blogginlägg! Nice! Låtom oss stämma upp i sång (valfri)!

This just in: "Om man har för lite kläder på sig, är det bättre om man har mer kläder. Liksom." - Joakim Balkefors

Dessa visdomsord och andra blev det många av när jag, Jonas och hans bror Jocke tog en tur ut i skogen för att övernatta, göra vindskydd och leva livet. För en gångs skull hade vi mycket roligt med oss, så vi gjorde ett vindskydd av störar fastbundna vid stöttande träd, täckte det med presenningar och tätade insidorna med nödfiltar - en reflekterande mylarfilm som gör att värmen som skickas ut från kroppen och elden sänds tillbaka mot en. Detta kopplat till det faktum att vi samlade, högg och sågade ohemula mängder ved gjorde att vi sov riktigt skönt. Allt arbete vid lägret gjorde att jag spenderade större delen av vistelsen i t-shirt, även när det snöade!

Det var riktigt fint, den tiden solen fortfarande var uppe, och då vi var väl förberedda så kunde vi äta gott och snacka länge. En vildmarksfrukost bestående av stekta ägg, grillad korv (soja-), granbarrté, vitlök- och citronmarinerade rotsaker, glögg och Snickers är inte fy skam!

Nu var också första gången jag prövat vattenreningstabletter! En liten klortablett sätts till en liter vatten och får stå 10 minuter (eller mer om det är kallt, för reaktionshastighetens skull), och det smakade faktiskt inte illa alls! Sjövattnets kvalitet spelar förstås en väldigt stor roll i hur det smakar: Första gången Jonas och jag var ute så här, kokade och drack vi vatten från en dassig sjö och fick sila ut sniglar och insekter... Riktigt otäckt, men man vet att man överlever i alla fall.

Wassup i mörkret?

Jo, wassup är att jag gjort lite lustiga saker - vissa lustigare än andra: örtmedicin, vegoovänliga hantverk, säsongsbetonad logistik och bonande av lägenheten. Först och främst vill nämnas att jag och Camilla redan hade julpyntat den 22:a november. Helt olikt mig att ha pyntat till julen, men nu var det ju mest min lilla julälva som var tvungen att få ur sig julförberedelser i tid - själv gagnas jag av allt fint som dyker upp, så jag är nöjd!

Fantastiskt julpapper, eller hur? Nu pryder dessa fina paket avställningsbordet i köket, så man omges av en skön stämning när man sitter och mumsar. För att citera Oxelösunds gamla reklamslogan om att bo i deras unikt sköna sotkommun: "Det är livskvalitet, det!"

Jag var och besökte mamma och pappa i Nyköping för att se på min kära mors fotoutställning på Pensionärernas hus, och i en paus åkte jag och pappa ut till en hage söder om stan för att ta en liten promenix. I avståndet på bilden kan man skymta min gamla hemmylla.

I hagen stötte jag på det bruna guldet, så att säga - mogen röksvamp - och jag som gått i drömmar om att kunna samla på mig mitt eget lilla örtaskåp! Sporerna kan nämligen användas som blodstillande genom att hälla dem i öppna sår. Påsen åkte fram och rovdrift på svamparna inleddes.

Väl hemma lade jag svamparna på tork i ett par dagar, klippte till en tratt ur ett pappersark och fixade en tom kryddburk att förvara sporerna i. I detta läge hade jag ingen aning om hur det skulle gå, det här, så jag tog helt sonika och skrapade ut innanmätet med kniv ner i tratten.

 

Hur ballt är det inte att ha en sån här burk stående om man skulle slinta med kökskniven eller nåt?!

Råa färdigheter

Det är mycket nu! Från att ha tre månader mellan inlägg har jag nu haft två (!) på en vecka. Inte nog med det - här kommer ett till!

Som av en händelse fick jag och Jonas tillgång till en älghud som en arbetskamrat bara skulle ha grävt ner i jorden, så det var nu eller aldrig om man ville ta till vara på den. Efter att den fraktats hem, lades den i en balja med vatten och kalk köpt på en trädgårdsbutik. De ca tre kilona kalk gör vattnet basiskt och löser upp organiskt material, så hårsäckarna förstörs och håret ska gå att dra ut med händerna.
Huden lades ut på plastsäckar för att samla alla trevliga kött-, hinn- och pälsbitar för att inte tala om kalkgeggan - kom ihåg: vi gjorde det här mitt i stan - och vi satte igång att lugga pälsen. Observanta läsare ser inte bara leopardliknande fläckar i huden, utan även någonting helt annat...
Vid närmare granskning hittade vi de här käcka grabbarna och bönorna: älgflugor.
Dessa charmiga, vinglösa parasiter sitter intill huden och biter värddjuret för att dricka blod. Inte bara att de ser fruktansvärt äckliga ut och att de kan bita människor, utan de var många.
Som tur var dog allt i det basiska vattnet - älgflugor, fästingar och förhoppningsvis bakterier. Vad sägs? Care for a snack?
Nästa steg var att förbereda narvsidan av huden, alltså den som sitter inåt i djuret. Om fett och hinnor sitter kvar, så tillåts bakterier festa på kvarlevorna och allt kommer att ha varit förgäves (ack, o ack!), så vi skrapade för fulla muggar. Vi hade ett antal verktyg till vårt förfogande, men machete och morakniv visade sig vara de två favoriterna. En trafikkon behövs också, förstås. Jag sa väl det? Tiden gick fortare vi hade förväntat oss, så solen var vår största bundsförvant och senare när den gick ned, fiende. Den bit på huden som vi hade hunnit med något så när skars ut och bearbetades vidare, och efter mycket om och men tvättade vi biten i såpvatten och masserade in ordentligt med salt för att torka ut huden och bli av med de sista bakterierna (ta i trä).
Nu hänger Jonas och min bit i varsin källare och torkar, så vi får se hur det här egentligen blir! Som med knivskidan som kommer uppdateringar så fort något går att visa upp. Det var i alla fall en trevlig dag med förkylda skratt och alkoholfritt veteöl.

Oväntade användningsområden

Vad skulle du använda en tuggpinne man köper i djurbutiken till? Kanske ge till hunden? Billigt gnag till fredagsmyset? Ja, inget av det är ju fel, förstås, men man man ska göra är knivskidor!
Jag och Jonas satte oss ner häromdagen och pysslade. Resultatet? Tuffa tingestar.
Kombinationen kemist och machete? Awesome.
Huden som legat i blöt i ett dygn är lätt klippa med en sax, så den önskade formen ritas med penna på ett papper och överförs på huden. Eftersom att huden krymper när den torkar, så måste man lätt överdriva dimensionerna utmed alla kanter. Hål för en tråd som ska hålla ihop de båda sidorna när man nyper ihop huden runt kniven stansas ut. Tråden vi använde var vaxad lintråd. Jag är inte helt säker på varför man använder lintråd, men Jonas tyckte det var rätt. Kemisten talade, och världen höll andan. Jag körde på lintråd.
En hälla att fästa kniven i bältet med nitas fast baktill och knivskidan får torka under kursböcker, dussinlektyr och Bamsetidningar. För mig tog detta 3 dagar. På den tiden kan man springa, lägga på sig vikt, lösa problem och skapa nya. Till exempel.
För att härda huden värmer man den medan den fortfarande är fuktig, så jag tog en hårtork (tack, Camilla!) och blästrade den ordentligt. Man får snöra om lintråden eftersom huden krymper, och det har jag ännu inte hunnit göra...

Uppdateringar kommer!

Fasa - R.I.P.

Nu är det ju så att bara ett fåtal vet om Fasas existens, men nu är det så att hon existerar än mindre.

Okej, hon bodde i Svartfalksskogen och skapade oreda; spred vansinne och hade sig. Två äventyrare (som sagt tidigare - jag nämner tills vidare inga namn) tog sig in skogen, charmade lokalbefolkningen och konfronterade Fasa. De inblandade slogs episkt och (long story short) en av äventyrarna satte en massiv blixt i fejset på Fasa när hon brottades med en heltatuerad, höftskynkklädd man med en stor bronsskål.

Återberättandet gör inte riktigt det hela rättvisa, men de inblandade förstår säkert.

Vila i frid, Fasa - världen är en bättre plats nu när du är aska.

/SL