Synd för Hud

Så här vacker och inbjudande blev älghuden jag fixade med tillsammans med Jonas! Nam nam!

Nu ska jag bara få tummen ur och göra nåt häftigt med den. För närvarande tror jag att det blir en liten bältesväska. Viktigt att poängtera att den inte kommer att synas ute på stan...

Råa färdigheter

Det är mycket nu! Från att ha tre månader mellan inlägg har jag nu haft två (!) på en vecka. Inte nog med det - här kommer ett till!

Som av en händelse fick jag och Jonas tillgång till en älghud som en arbetskamrat bara skulle ha grävt ner i jorden, så det var nu eller aldrig om man ville ta till vara på den. Efter att den fraktats hem, lades den i en balja med vatten och kalk köpt på en trädgårdsbutik. De ca tre kilona kalk gör vattnet basiskt och löser upp organiskt material, så hårsäckarna förstörs och håret ska gå att dra ut med händerna.
Huden lades ut på plastsäckar för att samla alla trevliga kött-, hinn- och pälsbitar för att inte tala om kalkgeggan - kom ihåg: vi gjorde det här mitt i stan - och vi satte igång att lugga pälsen. Observanta läsare ser inte bara leopardliknande fläckar i huden, utan även någonting helt annat...
Vid närmare granskning hittade vi de här käcka grabbarna och bönorna: älgflugor.
Dessa charmiga, vinglösa parasiter sitter intill huden och biter värddjuret för att dricka blod. Inte bara att de ser fruktansvärt äckliga ut och att de kan bita människor, utan de var många.
Som tur var dog allt i det basiska vattnet - älgflugor, fästingar och förhoppningsvis bakterier. Vad sägs? Care for a snack?
Nästa steg var att förbereda narvsidan av huden, alltså den som sitter inåt i djuret. Om fett och hinnor sitter kvar, så tillåts bakterier festa på kvarlevorna och allt kommer att ha varit förgäves (ack, o ack!), så vi skrapade för fulla muggar. Vi hade ett antal verktyg till vårt förfogande, men machete och morakniv visade sig vara de två favoriterna. En trafikkon behövs också, förstås. Jag sa väl det? Tiden gick fortare vi hade förväntat oss, så solen var vår största bundsförvant och senare när den gick ned, fiende. Den bit på huden som vi hade hunnit med något så när skars ut och bearbetades vidare, och efter mycket om och men tvättade vi biten i såpvatten och masserade in ordentligt med salt för att torka ut huden och bli av med de sista bakterierna (ta i trä).
Nu hänger Jonas och min bit i varsin källare och torkar, så vi får se hur det här egentligen blir! Som med knivskidan som kommer uppdateringar så fort något går att visa upp. Det var i alla fall en trevlig dag med förkylda skratt och alkoholfritt veteöl.

Oväntade användningsområden

Vad skulle du använda en tuggpinne man köper i djurbutiken till? Kanske ge till hunden? Billigt gnag till fredagsmyset? Ja, inget av det är ju fel, förstås, men man man ska göra är knivskidor!
Jag och Jonas satte oss ner häromdagen och pysslade. Resultatet? Tuffa tingestar.
Kombinationen kemist och machete? Awesome.
Huden som legat i blöt i ett dygn är lätt klippa med en sax, så den önskade formen ritas med penna på ett papper och överförs på huden. Eftersom att huden krymper när den torkar, så måste man lätt överdriva dimensionerna utmed alla kanter. Hål för en tråd som ska hålla ihop de båda sidorna när man nyper ihop huden runt kniven stansas ut. Tråden vi använde var vaxad lintråd. Jag är inte helt säker på varför man använder lintråd, men Jonas tyckte det var rätt. Kemisten talade, och världen höll andan. Jag körde på lintråd.
En hälla att fästa kniven i bältet med nitas fast baktill och knivskidan får torka under kursböcker, dussinlektyr och Bamsetidningar. För mig tog detta 3 dagar. På den tiden kan man springa, lägga på sig vikt, lösa problem och skapa nya. Till exempel.
För att härda huden värmer man den medan den fortfarande är fuktig, så jag tog en hårtork (tack, Camilla!) och blästrade den ordentligt. Man får snöra om lintråden eftersom huden krymper, och det har jag ännu inte hunnit göra...

Uppdateringar kommer!