Nya soundz

Här kör jag en nedbantad version av Devin Townsends låt Hyperdrive och tar mig lite friheter i notval och struktur, men det är mest för att leka lite som jag spelade in den. Jag snubblar någon gång, men som sagt - det är ju bara för skojs skull. =)
Klicket som hörs ibland är när jag trycker på delaypedalen på golvet, och skulle dränkas om jag spelade på högre volym (men då skulle jag dränkas av grannosämja).

Uppdatering: musse100000 är nu #74 i Sverige vad gäller flest "prenumerationer." Underligt system?

Addicted

Japp, jag är en liten fanboy. Devin Townsends nya "Addicted" har läckt (och självklart köper jag den så fort den släpps), och jag dansar runt i eufori, hemkommen från Halloweenfest och med titlar som "Bend it like Bender!" och "Supercrush!" kan jag inget annat göra än att skratta helt okontrollerat när varje nytt låtparti krossar allt jag äger och har. Fasen vad jag ska tvinga på alla den här! Den är väldigt melodisk och har världens största sound. Ikväll är allt bra.

Fasa uppfinner ny genre!

Är det inte något som saknas i era liv? Alla tycker ju om att chilla till Zero 7, LTJ Bukem eller Bird & the Bee, men visst kan det samtidigt bli frustrerande när det inte finns dubbelkaggar i ljudbilden? Jag har svaret:

Lounge metal.

Det är i alla fall vad jag håller på med just nu. Låten går under arbetsnamnet "Devin", men kommer antagligen att heta "Vessel".
Nyfiken? You better be...

Nedan en bild på en viss anteckningsbok, som bara ser bättre ut med tiden och som huserar mina texter. Hemligt, hemligt. ;)

The difference between powerful and loud

Rubriken är namnet på en Mats & Morganlåt, och det tål ju att tänkas på. Som kontrastpunkt vill jag bara dela med mig av en tanke som jag delar till 100% med min husgud Devin Townsend:

"I think there’s a differentiation to be made between being ‘peaceful’, and being peaceful but wanting to celebrate loud, crushing music."

Min ödmjuka uppfattning av de flesta jag känner är att de upplever hård och/eller aggressiv musik som något som får adrenalinet att pumpa eller något som går dem på nerverna. Är det så att man definierar sin egen känslomässiga reaktion av ljud? Jag lyssnar på Devins låt Ki när jag skriver detta - en perfekt illustration av vad jag menar. Vid 4:18 börjar det, och det är så vackert.

Texten då (från 4:18):

Here's a little riddle 'bout when I was a little toddle, piddle in the puddle and my head was in a muddle
You can sing it when you're sad, you can sing it when you're mad, you can sing it in the shower come along the latest
Gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia to gaia
Everybody knows

So we fall on warm silence
I know, yes, I know we all go away.

(If you feel like you are incomplete, yet you are still in love yet you are sleeping, eternal I, I, I ,I)
So we fall on warm silence
I know we all go away.


I en perfekt värld skulle det här dåna ur en enorm ljudanläggning på min begravning (när den väl kommer och jag är typ 100 år - oroa er inte för om jag kommer hitta på något ;) ), och om det verkligen vore en perfekt värld skulle alla närvarande känna vad jag känner: Katarsis. Allt ordnar sig.

Allt oväsen är verkligen inte bra oväsen, men när allt ligger på plats blir jag lugnare av en vacker massiv ljudvägg än en tattig yogaskiva med oinspirerat plink-plonk och keltisk fiol.

PS. Här är en låt jag har haft som gonattvisa för att lugna ner. DS.

Kommentarer? =)