Crex crex

I den lilla orten Djura i Dalarna fick jag mig världens chock - en kornknarr stod ute på åkern utanför min fasters stuga när jag var där på besök. Jag har själv aldrig varken sett eller hört en sådan, och då var det bara att kasta sig ut. Jag ville se den. ^^

Till saken hör att kornknarren är en sällsynt fågel och är därtill väldigt svår att få syn på, då denna lilla hönsliknande fågel lever gömd på åkrar i högt gräs och på sädesfält. Jag gick lite smått tafatt ut till åkern där det mestadels växte timotej, hukade mig, satte kurs mot det sträva kraxandet som har gett fågeln dess latinska namn Crex crex, och smög så tyst jag kunde.

Jag blev snabbt varse om att det är grymt jobbigt att smyga 200 meter. Jag höll mig hukad under midjehöjd, fastnade med skorna i gräset, gick ner mig med ena foten i ett åkerdike på vägen och blev verkligen antastad av Dalarnas alla mygg, knott och bromsar. T-shirten var ingen hit.
På vägen utvecklade jag en liten teknik för att kunna svepa bort insekter från ansiktet och öronen utan att göra synliga rörelser, och den funkade alldeles utmärkt (och gör att man ser extremt suspekt ut om någon människa skulle syn på en). Det blir alldeles för insnöat för att sätta på pränt här, så det kanske räcker med att säga att jag hade 10 vindrutetorkare i ansiktet... Det jag har hört om Kullmans prickskytteträning kom till användning, förresten! =)

Till sist var jag inte mer än 10 meter bort från den, och helt plötsligt dök en konkurrent upp! Från ingenstans dök en tornfalk ner mot den spelande hanen, men lyckades inte fånga den. En kvart senare började den sjunga igen, och jag forsatte att ta mina steg samtidigt som den lät. Väl 5 meter bort började den märka mig och gick iväg från mig i samma fart som jag (den kan inte ha trott att jag var en människa, för då skulle den ha sprungit iväg för länge sedan), och då tänkte jag att det var nu eller aldrig, så jag ställde mig upp och tog ett steg mot den.

Score! Den lilla kornknarren flög upp från sitt gömställe och landade ungefär 70 meter bort. Jag blev helt lycklig och sprang hela vägen genom åkern och tillbaka till fasterns hus - blöt av dagg och dike, uppäten av flygande odjur, men framför allt otroligt tacksam över att ha fått se en fågel som jag tidigare inte hade haft något hopp om att få se i det vilda. Här kan ni se hur det såg ut för mig i gräset, och höra en kornknarr på 5 meters håll, och faktiskt en till hane längre bort!



Den här bilden är inte tagen av mig - den bild jag lyckades ta på den flygande fågeln skulle kräva CIA-teknologi för att kunna urskilja att det ens var en fågel.