Klargörelse

Hej allihopa! Jag tänkte göra en uppdatering här på ämnet "vego eller ej". Detta med anledning av att det lyckades bli en liten diskussion på inlägget "Grillat marsvin", och det är ett antal frågetecken som behöver rätas ut. Alla kommentarer är hjärtligt uppmuntrade, och anledningen till att jag valde att belysa just besökaren Daniels kommentar är att jag tycker att den
kompletterar vad jag ville ha sagt: Att folk blir upprörda över att att man dödar vissa djur, men inte andra, är ett tecken på att att det finns en dubbelmoral i vår matkultur. Att det sedan för mig inte är acceptabelt att döda djur för näring är förlängningen av denna logik.

Maria undrar vad som var problemet med hennes kommentarer, och huruvida det var åsikterna eller retoriken som var problemet. Kommentarer var utmärkta, och bidrog verkligen till
diskussionen, men det finns vissa punkter jag vill ta upp (och jag har bara inte hunnit göra det tidigare i kommentarsfältet). Först och främst är det detta att vi inte skulle ha tillräckligt med land att odla grödor på för en helt vegetariansk befolkning.

Energiprincipen (min favorit på ämnet) ger att varje födonivå i medeltal ger upphov till 90% svinn, alltså att vi tillgodoräknar oss 10% av den energi vi får i oss. För varje led mellan producent (t.ex. växter) och konsument (dvs vi) innebär det att vi får i oss 10% av 10%, alltså 1%. Med överslagsräkning får vi då att i ett extremt enkel exempel som detta betyder det att vi i runda drag skulle kunna ge mat på bordet åt 10 ggr så många om alla åt uteslutande vegetabiliskt som om alla skulle vara uteslutande köttätare. Idag är det inte många som kan tillskrivas en diet som inte innehåller lite av varje, men siffran går i fördel åt mer energi per person och odlad area om alla skulle släppa köttet.
Energiprincipen ger också att t.ex. laxodlingar är värdelösa:
Alger -> djurplankton -> småfisk -> större fisk som mals till ben- och köttmjöl -> lax i odling -> människa, 0,001% av den ursprungliga energin som fanns i algerna, och även problematiskt för att vi lika gärna skulle kunna ha ätit småfisken och således sluppit en energiförlust på 99% på vägen.

Sedan kommer vi till djurhållningen med slakten i slutskedet. Man kan ju låta djuren beta där vi inte kan odla mat åt oss själva och slakta dem för att tillgodogöra oss energin, och om jag skulle tysta den del mig som säger att ett djurs liv är ett liv som en människas, så skulle jag tycka att det var god hushållning. Problemet är att detta är precis samma sak som att ta livet av någon när deras praktiska syfte är över - nackskott på pensionärer och handikappade. Det är detta som skiljer den traditionella djursynen från det jag vill stå för.

Jag håller inte med om att det är bättre att föda upp djur under goda omständigheter och sedan döda dem än att inte ha låtit dem födas alls. Häri ligger ett stort krux: Vad är det för värde vi försöker skydda?
Om man, som många gör, menar att vi bör föda upp djur för att de ska få en chans att leva, så ingår det att en individs _potentiella_ existens har ett värde i sig själv. Då måste man mena att det finns en källa till denna potential, alltså en form av brunn med ofödda själar eller dylikt. Annars skulle det väl inte finnas anledning att oroa sig över att djuret (eller människan, i förlängningen) inte fick ta form i en fysisk kropp? Om man å andra sidan menar att det finns ett värde i att låta arterna som biologiska grupper fortleva och hjälpa till med avel, så kan jag förstås hålla med på ett sätt.
Mångfald, alltså t.ex. genetisk mångfald kan ha ett potentiellt värde som förverkligas när den t.ex. leder till mer sjukdomsresistenta stammar, lokal anpassning och/eller ny artbildning.
Till detta frågar jag: Är det verkligen livskraftiga stammar som vi hjälper på vägen? Nej, nej och åter nej. Allt från psykiska problem hos värphöns till medicinberoende är inbakat i våra avelslinjer, och ytterligare är det ju så att våra domesticerade arter har en _ytterst_ utmattad genetisk variation. Korna i våra ladugårdar kan ofta spåras till en eller två tjurar per variant - precis som rashundar. T.o.m. vår älskade fjällko lider av en stor andel hypoplasi - tillbakabildade testiklar eller äggstockar - orsakad av inavel.

Ska vi inte istället se till att vildtyperna - de naturliga djuren - skyddas och låter dem leva i sina naturliga miljöer? Att vi behöver djur för att må bra håller jag med om till 100%, men varför inte se dem som levande individer som du och jag? Frågan om vilken grad av medvetande olika djur har står för mig slätt mot okunskapsprincipen - vi kommer aldrig att veta exakt hur en annan art eller ens hur en annan person upplever världen. Vad fäster vi värde vid? Om djuret leker med luftbubblor, klänger i bildäck, rullar dyngbollar med bakbenen eller filtrerar vatten med tentakler är för mig helt akademiskt och utan relevans i ett moraliskt sammanhang. Om en vegetativ hjärna är vad som rättfärdigar mord vet jag en och annan i äldrevården som lika gärna kan malas till benmjöl.

Men det vill jag inte.

Det finns fortfarande många punkter bland kommentarerna som jag skulle vilja ta tag i, men det får vänta ett par dagar. Åter till min ursprungliga poäng: Ha gärna husdjur och vissa bruksdjur, men gör det för att båda parter vinner på det, och för över den respekt ni hyser till era nära och kära till andra djur.

Kommentera gärna om det är något ni tycker låter som lögn och bedrägeri, så ska jag se om jag kan klargöra något i min klargörelse. ;)

Grillat marsvin

SvD

My point exactly. Min ödmjuka teori är att det som får folk att reagera så starkt är att sanningen kryper alldeles för nära inpå - att det är en tunn linje mellan att äta hunden och att utsätta en människa för skada. Det är skrämmande, men illustrerar min poäng: Är det rättfärdigat att döda vissa djur om man avhåller sig från att döda helt godtyckligt utvalda djurarter? Rent objektivt, alltså.

Det finns många som skulle säga att det är en fråga om nytta, och att t.ex. ett keldjur uppfyller ett syfte genom att skänka glädje till ägaren, eller att en jakthund hjälper vid jakt, och således får en upphöjd ställning. Men vad är det då som gör folk som sentimentala att de inte nackar katten och slänger den i grytan om den blivit ilsken och folkskygg eller om hunden blir av med benet och inte kan springa i skogen? Att vi inte har hjärta att se vår kompanjon bli något så jordiskt och basalt som ett köttstycke på tallriken?
Det är detta som gör mig så hemskt besviken: att vi som folk agerar så godtyckligt. Vi använder så många undantagsregler till vår moralkompass att inte många har en stadig linje i livet med robusta, logiska anledningar till sina handlingar. Att man inte äter djur från en art av vad vi kallar sällskapsdjur är för mig likställt med anledningen att "kött är gott" som försvar till varför man inte avhåller sig från att äta kött alls, alltså ett helt tomt begrepp som har samma vikt som att en mördare försvarar sig med "för att jag kan".

Jag har själv många punkter i mitt liv där jag inte har en konsekvent linje, men allt jag skulle vilja är att man genom reflektion och att medmänniskor pekar ut ens tillkortakommanden åtminstone ska kunna stå för sina handlingar eller göra avbön om man förstår att man gjort fel.

Ha gärna sällskapsdjur om du kan göra rätt för det, men ha då klart för dig varför du lever som du gör.

Jag hoppas inte att någon läsare blir sårad, men kommentera gärna.

Ps. Den här artikeln av teologen Joel Halldorf kan också vara intressant i sammanhanget. Om än lite lösryckt, representerar den ändå poängen i att ifrågasätta moralmajoriteten Ds.